The Gerschman Collection
Se objekten ur samlingen »
Utan något som helst startkapital men med en stor övertygelse att skapa sig en bättre plattform tog vår pappa Tore tjänst hos Svenska Amerika Linjen M/S Axel Johnson, året var 1936. När han slutligen mönstrade av och kom tillbaka till Stockholm hade han två skräddarsydda kostymer och ett par handsydda krokodilskor från Sydamerika i bagaget. Han tittade i sin bankbok, 125 kronor och tänkte ”vad kostar stan?”. Sedan gick det undan. Med ett brinnande intresse för konstvärlden och affärer öppnade sig nya sfärer. Pappa träffade vår mamma Lotten som blev hans kära livskamrat och dessutom höll reda på affärerna som skedde i konsthandeln. Mammas fantastiska förmåga till organisation var ovärderlig i denna ständigt föränderliga bransch.
Alla affärer var lika spännande – små som stora. Ofta lät han någon av oss i syskonskaran följa med. Det tyckte pappa var bra för vår allmänbildning, dessutom var vi goda hjälpredor och gott sällskap. Vi flög i ekonomiklass men bodde alltid på de bästa hotellen världen runt. ”Ja firman betalar” sa han, men det är ju du tänkte vi. I Paris på Hotel Le Bristol sa personalen alltid ”welcome home sir” när vi checkade in. Pappa lär ha bott där sedan efter kriget. Vi reste otaliga gånger till Paris. Den äldre av oss systrar, som behärskade franskan väl, fick assistera när kontrakt skulle skrivas med Salvador Dalí. Dalí höll salong på top floor på Hotel Le Meurice, där kunde man träffa dåtidens celebriteter, skådespelare och skriftställare. ”Första gången jag var med väntade pappa och jag i foajén på Hotel Le Meurice. Salvador Dalís hustru Gala kom ner för trappan och slog sig ner i soffan. Hon viskade i hans öra men jag hörde vad hon sa: ”your wife is too young for you”. Det tyckte vår pappa var jättekul och ställde ibland frågan igen ”by the way, do you think my wife is too young for me?” när vi checkade in på något hotell i världen. Det blev sedan oändligt många möten med Salvador Dalí och hans impressario ”Le Capitaine” Peter Moore.”
I vårt hem kom och gick målningar. Vi såg verk av Léger, Utrillo, Derrain, Bonnard, Dufy, Chagall, Renoir, Picasso, Vasarely, Vlaminck, Ougiss, Brasilier, Buffet, Chardin, Delaunay, Hjertén, Zorn, de Chirico, Calder för att bara nämna några. Pappa var en av de första internationella konsthandlarna i Sverige och som många i den generationen samlade man på alla områden i ämnet. De första resorna gick ofta till USA där han köpte tillbaka mycket av det immigranterna tagit med sig. Han samlade också silver och hjälpte till att bygga upp flera betydande silversamlingar i Sverige. Kanske väcktes intresset för det av Kurt Ribbhagen som var god vän och som också lärde pappa att segla. En dag kom pappa hem med ett nyinköpt sockerskrin. Han gick rakt fram till en byrå och placerade det där, och där stod det tills alldeles nyligen. Sedan kunde han i arla morgonstund smyga tillbaka för att beskåda och begrunda det igen. Även om ett vackert skrin var placerat på en byrå till vardags använde vi allting till fest. Tidigt fick vi lära oss att vackra saker var till för att användas och inte bara var skådebröd.
Till frukost var en stående fråga ”vad står dollarn i?”. Varje dag med pappa hände något nytt och oväntat. ”Skall du med till Paris imorgon bitti?” kunde han plötsligt fråga. Det kunde lika gärna vara en annan stad i världen såsom New York eller Tokyo. En gång flög vi jorden runt på tre veckor. På resorna försökte vi hålla takten med pappa, ofta bärandes tunga konstböcker som köptes in under promenaderna. Han var snabb i tanken och växlade ofta samtalsämne utan att egentligen förklara sig, vi hade ibland fullt upp med att hänga med i turerna. Vi umgicks med många kända konstnärer både i Sverige och utomlands. Det var en fascinerande värld, så pass att ett av oss syskon kom att följa i hans fotspår.
– Familjen