Modernt & samtida
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 18-19 november 2020
Nr. 361 Sigrid Hjertén (1885‑1948). ”Den gamla bron, Auvergne”. Signerad Hjertén. Olja på pannå, 54 x 65 cm.
Utförd år 1933.
Uppsala Auktionskammare tackar Katarina Borgh Bertorp för värdefull information vid katalogisering.
300.000 – 400.000 SEK
€ 29.000 – 39.000
Åmells konsthandel, Stockholm.
En värmländsk industrifamiljs samling, förvärvad av ovanstående.
Konstakademien, Stockholm, ”Sigrid Hjertén: Oljemålningar och gouacher”, april 1936, kat. nr. 195.
Skånska Konstmuseum, Lund, ”Sigrid Hjertén”, 16‑25 april 1938, kat. nr. 87.
Upptagen i den av Isaac Grünewald upprättade brandförteckningen under år 1933, nr. 257.
Carl Palme, Sigrid Hjertén, 1936, upptagen under år 1933 s. 40.
Sigrid Hjertén är en av våra mest banbrytande konstnärer och hon gick tidigt sin egen väg. Redan våren 1909 for hon till Paris för att studera på Académie Matisse tillsammans med flera talangfulla svenska målare, såsom Isaac Grünewald, Leander Engström och Einar Jolin. De kom att bli kallade ”Matisse-elever” och deras för tiden radikala måleri stod i stark kontrast till dåtidens traditionella konstideal.
Den första sommaren i Paris stannade Sigrid och flera av de andra unga kvinnliga konstnärerna kvar. De bestämde sig för att fly undan stadens hetta och for istället ut till den franska landsbygden, med de böljande vidderna och soldränkta fälten. Här kunde de unga inspireras av naturens granna färger och i lugn och ro hänge sig till fullo åt måleriet. Den lilla staden Le Puy, belägen sydväst om Lyon i regionen Auvergne, besöktes av Hjertén och hennes vänner denna sommar. Känd för sin vackra katedral och med närheten till Loirefloden lockade denna pittoreska plats och Hjertén skulle tillsammans med sin make Isaac Grünewald under sin livstid återvända många gånger. I Anders Wahlströms bok om Sigrid Hjertén beskriver han det franska landskapet som balsam för Sigrid Hjerténs emellanåt oroliga själ.
På hösten 1913 flyttade konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald in i en ny bostad på Katarinavägen. Den milsvida utsikten över hamninloppet och den ständiga aktiviteten alldeles utanför fönstret lockade till ljuvliga bilder av hennes älskade hemstad, men även skildringar av välklädda stadsbor som ofta sågs flanera längs kajen och i stadens blomstrande parker. Sonen Iván hade fötts ett par år tidigare och den lilla familjen försökte nu finna sig tillrätta i Stockholm efter åren i Paris. Trots ateljén med den ständigt föränderliga utsikten lockade ändå livet i den franska huvudstaden och under 1920-talet begav sig Sigrid, Isaac och Iván till Paris. Det här skulle visa sig bli en utmanande period i Hjerténs liv. Hennes make Isaac reste ideligen till Stockholm för att se till sina uppdrag för Operan och Konserthuset och Sigrid levde tidvis ensam med parets son. Hjertén drabbades upprepade gånger av depression och när hon till sist kollapsar flygs hon tillbaka till Stockholm och blir inlagd på Beckomberga sjukhus. Hela året 1933 tillbringar hon på sjukhuset och hennes rum inreds till en provisorisk ateljé. Genom Isaac får Sigrid sina gamla skisser och målningar från Sydfrankrike och han uppmuntrar henne till att börja måla igen. Auktionens färgstarka skildring från landskapet i Auvergne är tillkommen detta år och Sigrid Hjertén har fångat det bländande vackra landskapet ur minnet. Det är en sanslös kraft som ger sig till känna genom kompositionen som föreställer en bro mitt i det grönskande landskapet. En känslostorm som vittnar om Hjerténs turbulenta tid i livet men även om hennes starka dragningskraft till naturen.
Dessa djärva nytolkningar lockade en ny form av expressivitet hos Hjertén och hon utvecklade färgläran från åren hos Matisse ytterligare. Auktionens målning fångar det soldränkta landskapet med mustiga färger och expressiva penseldrag, ett uttryck väl beskrivit av Gotthard Johanson i Kritik år 1941; ”Det skulle vara lockande att följa hennes utveckling från dessa tidiga verk, som i all sin spröda svalhet andas en så lugn och lycklig rytm, till de senaste åren i intensiv själslig skapande färgdikter. Men utrymmet tillåter bara att med några ord antyda ett par fraser i denna utvecklingsgång. Det förefaller, som om det varit den sydfranska resan 1933, som givit det stora anslaget till den nya färgdramatiken. Den intoneras i brusande rytmer, som på samma sätt som en gång hon såg van Gogh gripa jorden och rymden i sin mäktiga rörelse och slå upp i en skogsbrand av flammande färger. Men elden dämpas så småningom och i en rad under fjolårets skapade verk föddes en visionär konst av ett egendomligt, drömlikt slag.”