Klassiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Nr. 713 Richard Bergh (1858‑1919). Skalden Gustaf Fröding. Olja och blyerts på kartong, 55 x 44,5 cm.
Märkt med konstnärens monogram a tergo: ”RB”.
250.000 – 300.000 SEK
€ 25.000 – 30.000
Direktör Thorsten Laurin (1875‑1954), Villa Ekarne, Djurgården, Stockholm, inköpt på Richard Berghs minnesutställning i Nationalmuseum 1919.
Därefter i arv inom familjen till 2015.
Nationalmuseum, Stockholm, ”Minnesutställning av Richard Berghs efterlämnade arbeten”, 1919, ett av kat. nr. 163‑68 ”Gustaf Frödings huvud. Studier till hans porträtt”.
Stockholm, ”Konstnärsringens utställning av konstnärsporträtt”, 14 november-14 december 1920, kat. nr. 97.
Hamburg, Lübeck och Berlin, ”Ausstellung Schwedischer Kunst”, 1926, kat. nr. 53.
Konstakademien, Stockholm, ”Thorsten Laurins samling av målning, skulptur samt ett urval av grafik”, 1927, kat. nr. 22.
(Möjligtvis) Galerie Moderne, Stockholm, ”Carl Wilhelmson, Richard Bergh, Gösta von Hennigs, Karl Nordström”, 1928, kat. nr. 2, nr. 38.
Riksförbundet för bildande konst, ”Svensk porträttkonst från 1800 till nu”, 1946‑47, Vandringsutställning nr. 43.
Konstakademien, Stockholm, ”Richard Bergh 1858‑1919. Minnesutställning”, februari 1949, kat. nr. 189.
(Möjligtvis) Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Richard Bergh 1858‑1919”, oktober-december 1978, kat. nr. 42.
Richard Bergh, Några ord till Frödings bild, i Ord och Bild, Tjugonde årgången, 1911, ss. 187‑193.
Richard Bergh, Några ord till Frödings bild, i Efterlämnade skrifter om konst och annat, 1921, ss. 80‑92.
Katalog över minnesutställning av Richard Berghs efterlämnade arbeten anordnad av Nationalmuseum, maj-juni 1919,
ett av kat. nr. 163‑68 “Gustaf Frödings huvud. Studier till hans porträtt”.
Ragnar Hoppe, Katalog över Thorsten Laurins samling av Måleri och skulptur, 1936, nr. 23, avbildad helsida plansch 17.
Jämförande litteratur:
Barbro Järliden, Richard Berghs Frödingporträtt, i Möten, Årsbok från Statens Konstmuseer 38, 1992, ss. 99‑107.
Barbro Järliden, Två porträtt av Gustaf Fröding i B.-M. Insulander, Tidens ting och tankar. Värmland förr och nu, 1996.
Hans Henrik Brummer (red.), Prins Eugens Waldemarsudde, Richard Bergh. Ett konstnärskall, utställningskatalog, 12 april-23 juni 2002, under Verkförteckning, ss. 158‑9, nr. 51‑55.
Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding sittande i sin sjuksäng på ett mentalsjukhus (tempera på papper, 141 x 174 cm, 1909, Bonniers porträttsamling, Manilla) (se fig 1.), hör till ett av Sveriges mest kända författarporträtt, väl i paritet med hans porträtt av August Strindberg (Nationalmuseum). Porträtten skiljer sig sinsemellan radikalt åt. I porträttet av Fröding är det idén om personen och skalden Fröding som framträder, inte den faktiska porträttlikheten. Porträttet väckte stor uppmärksamhet i samtiden.
Den aktuella studien, vilken troligtvis är utförd 1909 på Gröndals sjukhem på Djurgården, utgör en av flera kända studier till porträttet, av vilka de flesta idag finns i museal ägo; Nationalmuseum, Värmlands Museum, Prins Eugens Waldemarsudde samt Wermlandsbanken. Till skillnad mot det slutgiltiga porträttet, i vilket Fröding med Richard Berghs egna ord skildras som ”en hög och mystisk treenighet av profet, martyr och – faun”, uppvisar porträttstudierna en mer sanningenlig bild av författarens utseende. Arbetet med porträttet varade mellan åren 1904 och 1910. Avsikten från Richard Berghs sida var den allra bästa ”att hedra en människa man kommit att vörda och hålla av.”
Från och med början av 1890-talet och under återstoden av sitt liv vårdades Fröding på olika vårdinrättningar och mentalsjukhus för att komma till rätta med sin alkoholism samt psykiska problem. Flera år tillbringades på anstalten Suttestad i Lillehammer i Norge. Här sammanställde han sin tredje diktsamling ”Stänk och flikar” (1896), vilken innehöll, bland annat, den berömda dikten ”En ghasel” där Fröding ger direkt uttryck för den akuta känsla av utanförskap som hans mentala problematik gav upphov till.
I en artikel i Ord och Bild, 1911, op. cit., skriven på uppmaning av Konsthistorikern Karl Wåhlin, berättar Richard Bergh ingående om tillkomsten av porträttet:
”Broder Wåhlin! När jag på din begäran faller för frestelsen att tala om mig själv och mitt eget verk, sker det i första rummet därför att jag hört personer uttala sin förvåning öfver, hur mycket min bild av Fröding i stil skiljer sig från mina öfriga porträtt. Detta har gifvit mig lust att berätta bildens tillblifvelsehistoria och därmed också ge förklaringen till dess speciella stil. / Först i bilden av Fröding har jag kommit att bryta mot med mitt vanliga tillvägagångssätt. Detta beror emellertid i mycket på de säregna förhållanden, speciellt de svårigheter, under hvilka bilden tillkommit, och det är dessa jag nu vill berätta”.
Initiativtagare till porträttet var Gustaf Frödings äldsta syster Cecilia. 1904 hade hon för Richard Bergh beklagat att det inte fanns något målat porträtt av brodern och uttalat en önskan om att han skulle besöka honom på Ulleråker i Uppsala där Fröding då var intagen. Att hon i raden av porträttmålare vid denna tid, inte minst Anders Zorn och Oscar Björck, vände sig just till Richard Bergh var naturligt. I makarna Gerda och Richard Berghs umgängeskrets ingick tidens litterära och konstnärliga, vetenskapliga och politiska storheter: Heidenstam, Ellen Key, Per Hallström, Prins Eugen, Oscar Björck, Svante Arrhenius, Hans Larsson, Otto von Sweigberck, Hjalmar Öhrwall med flera. Enligt Sixten Strömbom var Richard Bergh den i kritikens ögon som var ”epokens själsliga personlighetstolkare, Zorn dess utvärtes och virtuosa skildrare”.
Richard Bergh har redogjort för sitt första möte med Fröding på sjukhuset:
”Aldrig har jag blivit så tagen av en människas utseende som af Gustaf Frödings, den gången jag såg honom på hospitalet. Det var för öfvrigt mitt första sammanträffande med honom. Hans mäktiga hufvud bar under denna tid i högsta grad prägeln af ett djupt själslidande, ett grubbel utan botten. Han var den personifierade ”Världssmärtan” Men samtidigt lyste hela hans gestalt af höghet. Han syntes mig lefva bortom tid och rum, bortom allt smått, fragmentariskt och tillfälligt, som i vardagslag fyller människans sinne. Inför honom fick Nietsches uttryck ”afståndets patos” lefvande lif för mig i en ny betydelse. Hans blåhvita, fjärrsynta blick såg långt öfver det närvarande, bort mot aflägsna höjder; den tycktes mig spejande och pröfvande följa hans tanke i abstraktionens och logikens alpvärldar. Han satt upprest i sängen, när vi trädde in. Armarna hade han korslagda öfver bröstet, hufvudet högburet. Han bugade stilla ett par tre gånger, men ändrade annars inte ställning. Småningom började han tala, med en låg, mjuk, fast stämma, långsamt som den gör, på hvilken ingen och intet väntar. Vårt samtal eller rättare: hans tal rörde sig om konsten, som han med stor logisk skärpa utdömde som idel lögn och bedrägeri. Framför allt var han obarmhärtig mot sin egen diktkonst. Våra invändningar åhörde han med milt överseende men fortsätter sitt tal fullkomligt oberörd av dem. Hans tankegång följde hela tiden en med underbar klarhet utstakad linje. När vi slutligen stego upp för att gå, bugade han åter majestätiskt några gånger, medan han gömde händerna fastare i armvecken för att slippa räcka oss dem. Han hade vid denna tid – och äfven långt senare – den föreställningen att att personer vid beröringen av honom kunde bli smittade. Om psykiskt eller fysiskt vet jag icke. I dörren vände jag mig om och kastade en afskedsblick på Fröding. Han hade tydligen redan glömt oss. Där han satt med lyftat huvud bland alla sin högt uppstaplade och böljande kuddar förde han ett ögonblick i mitt minne Michel Angelos framställningar av Gud Fader svävande på molnen i världsalltets rymd.”
Richard Bergh blev så pass berörd av sitt möte med Fröding att han initialt gav upp tanken på att avporträttera honom:
”I lång tid ringde Gustaf Frödings djupa, allvarliga ord med deras stränga fördömelse av allt vad konst heter i mitt öra. Hur skulle jag någonsin kunna komma till att måla honom? Blotta tanken på att bedja denna höga företeelse från en annan värld sitta modell på vanligt vis, dag ut och dag in, i en och samma medvetna ställning och på sätt en naturalistisk målare av min nyktra och långsamma läggning behöfver, föreföll mig rent absurd. Jag sköt också snart bort den som omöjlig.”
Ett par år senare erhöll Bergh ett brev från Cecilia Fröding med en påminnelse om sitt löfte att måla broderns porträtt, jämte ett par fotografier av Fröding tagna av en läkare på hospitalet. Efter att ha erhållit Frödings tillåtelse att utföra skisser av honom, inledde Bergh hösten 1906 arbetet på porträttet. Arbetet kom att pågå under flera år eftersom det flera gånger måste avbrytas på grund av Frödings varierande sjukdomstillstånd. Under dessa år var Fröding inlagd på olika sjukhem; Svenonii sjukhem i Stockholm, Gröndal på Djurgården och slutligen Tullinge. Under de följande två åren besökte Bergh honom på samtliga sjukhem ett stort antal gånger, dels för att utföra teckningar och skisser, dels i avsikt att lära känna sin modell. Det långa tidsspannet mellan Berghs första möte och den Fröding han med åren kom att känna, ledde till en insikt om att han måste använda sig av ett annat tillvägagångssätt i sin avporträtterande av poeten, än det han vanligtvis begagnade sig av i sina porträtt:
”Och i ett nu stod det klart för mig, att jag måste tillgripa ett helt nytt tillvägagångssätt, en helt annan stil än min vanliga, naturalistiska, om jag ville lyckas måla Gustaf Fröding, som föresväfvat min inbillning allt sedan besöket på hospitalet; en hög och mytisk treenighet af profet, martyr och – faun. Ty något af faun, af naken, sinnlig naturvarelse syntes mig alltid skymta fram mitt i högheten. Men det var så långt ifrån, att intrycket af hans personlighet härigenom förringades, att det istället just genom denna tragiska rest af ett dionysiskt drag fördjupades och stegrades.”
Under den långa tid som förflöt innan porträttet fullbordades genomgick Frödings yttre en förändring:
”Första tiden på Gröndal hade Fröding det vildaste hår och skägg jag ännu sett honom med, och han verkade mäktigare, mer övermänniska och urmänniska än någonsin. Men plötsligt lät han klippa både hår och skägg, tätt intill huvudet. Detta upprepades under dessa år flera gånger.”
Bergh har berättat hur han under arbetets gång med porträttet, i avsikt att framhäva filosofen, skalden och människan Fröding, kom till insikten att det skulle vara hållet i en mycket sparsam färgskala:
”Färgen är i denna bild icke hufvudpersonen, icke själva melodien. / Den bör i porträttet av Fröding uteslutande betraktas som ett ackompanjemang, diskret understrykande tavlans motiv. / Jag valde därför en mild, gråblek tonart, med idel närliggande färgvärden. Grått, hvittgrått, gulgrått, grönblått och svartgrått. Intet fick framträda på det andras bekostnad. Färskalan skulle ge åskådaren intryck af det evigt grå enahanda, i hvilket grubblaren Fröding lefde. Yttervärlden gaf honom inte mera några starkare sensationer. Hela hans lif var kött i säck och aska, var riktade inåt på grubblet öfver det stora, olösliga harmoniproblemet, hvilket dock till varje pris måste lösas, för att mänskligheten åter en gång skulle nå fram till ett sundt naturlif – på ett högre plan. Natur och kultur, natur och moral voro motsatser, som måste öfvervinnas.”
I den sparsamt hållan färgtonen kan Bergh påverkats av en legendarisk dikt Fröding skrev under sin vistelse på Ulleråkers sjukhus i Uppsala, den postumt utgivna dikten, ”Gråbergssång”.
Samtidigt som Bergh utförde sina förberedande studier, kom det till hans kännedom att bokförläggare Karl Otto Bonnier, som då redan grundat sin samling författarporträtt, planerade att uppföra en villa på Djurgården (Manilla). Bergh föreslog för Bonnier att han kunde utföra porträttet av Fröding al fresco på en vägg i villan. Idén tilltalade Bonnier. Bygget blev dock försenat och Bergh valde istället att utföra målningen i tempera på papper, för att den så mycket som möjligt skulle påminna om en fresk.
Gustaf Fröding visade aldrig något intresse för Richard Berghs arbete med hans porträtt och brydde sig inte det minsta om att bli förevigad. Av en händelse fick Fröding en gång på Svenonii sjukhus, se den studie av hans huvud som Bergh just påbörjat. Enligt Bergh hade Fröding då sagt ”Den ser så patologisk ut”. Den avslutade temperamålningen brydde sig Fröding heller aldrig om att se, fast den då hängde i Bonniers nu färdiga villa ett stenkast från Gröndal där Fröding sista tiden av sitt liv åter bodde. Bergh insisterade heller aldrig på att Fröding skulle se den. Han skriver:
”Helt säkert hade han funnit den afslutade taflan långt mera patologisk än studien; möjligen, tänker jag mig, hade han i den tyckt sig finna ett paraderande med smärtan, som varit honom innerligt osympatiskt. Afgjordt hade han sagt ifrån, att han på taflan såg för rufsig ut i hår och skägg, något som han inte ville vara. Allt som allt: han skulle tyckt det hela vara idel lögn och bedrägeri, såsom all konst merendels syntes honom.”
Fröding avled i Stockholm den 8 februari 1911. Före sin bortgång år 1911 nominerades han som en av kandidaterna till nobelpriset i litteratur, men då han gick bort under det året miste han möjligheten att erhålla priset. Frödings jordfästning i Klara kyrka förrättades av ärkebiskop Nathan Söderblom och kortegen genom Stockholm kantades av 200 000 sörjande. Med järnväg fördes sedan Frödings stoft till Uppsala, där det gravsattes på gamla kyrkogården. Orphei drängar framförde Verner von Heidenstams dikt ”Gustaf Frödings jordafärd”, skriven och tonsatt av Hugo Alfvén endast några dagar innan begravningen. Von Heidenstam hade inspirerats till dikten efter att ha sett Richard Berghs porträtt av Fröding:
Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Orden ”Förunderligt stort är ett människoöde” var avsedda för Gustaf Fröding, men de kan också stå för Richard Bergh – konstnären, medmänniskan och försvararen av det djupt mänskliga.