Aktuella auktioner
Se datum och information
Klubbades för 1.000.000 kr vid Uppsala Auktionskammare Internationella Kvalitetsauktion 6-9 december 2016.
33. Alexander Roslin (1718‑1793)
Porträtt av Marie-Françoise Julie Constance Filleul, Marquise de Marigny sittande med en öppen bok i höger hand.
Signerad Roslin. Olja på uppfodrad duk, 93 x 75 cm.
Den 11 januari 1767 stod bröllopet mellan marquis de Marigny och den unga Marie Françoise Julie Constance Filleul (1751-1822). Troligen var det till denna händelse som markisen lät den framstående porträttmålaren Alexander Roslin måla av hans hustru. Detta porträtt ställdes ut på Le Salon i Paris anonymt under titeln ”Madame la Marquise de *** avec un déshabillé du matin”. Särskilt anonymt kan det inte ha varit för hon var välkänd och blev igenkänd, bland annat av författaren Louis Petit de Bachaumont som avslöjade i sina Memoires Secrètes (1767, s. 23) att porträttet föreställde den nygifta markisinnan. Bachaumont tillade också att ”Man måste beundra den friska koloriten hos Roslin”. Roslin som gjort sig berömd som en framstående stoffmålare, men också en konstnär som kunde fånga den avbildades personliga uttryck som den människokännare han var har i porträttet av markisinnan de Marigny fångat den unga kvinnan i sin deshabillé de matin hållandes en öppen bok. Det är en skör och ljuv bild i ett intimt ögonblick där hennes klädnad i nyanser av vitt visar på hennes dygd och jungfrulig renhet.
Den berömda författaren, filosofen och konstkritikern Denis Diderot som också var Roslins ständige antagonist och föga uppskattade porträttkonsten kritiserade årets salong. Han röjde också hennes identitet och tog av misstag upp porträttet under Perronneau och skriver ”axeln är så utmärkt målad, att man tycker sig se tvärs igenom klädernas stoff, som verkligen bedraga. Det är samma lyster i färger, ljuset, vecken och alltsammans. Och barmen skulle ingen ha kunnat måla bättre! C’est comme nous la voyons aux honnètes femmes, ni trop cachée, ni trop montrée: placée à merveille, et peint, il faut voir!”. Han tycks ha insett sitt misstag och beskriver vad han anser vara ett frapperande porträtt av Roslin: ”Det föreställer en kvinna som jag nyss attribuerade till Perronneau. Det föreställer en kvinna, varom jag skrev att hennes barm var så väl utförd, att man icke trodde den var målad. Den inbjuder rent av till att smeka hullet […] Och så finns en hel del andra finesser, väl utförda med en förälskad penselföring. Detta porträtt av markisinnan de Marigny är för all del icke så dumt i sin effekt och har en behaglig kolorit.”
Alexander Roslin hade anlänt till Paris vid början av 1750-talet och hade gjort sig stor lycka hos den parisiska aristokratin. Med stor talang för teckning och målning hade den unge Roslin gått som elev hos hovmålaren Georg Engelhard Schröder och visat prov på en anmärkningsvärd begåvning för porträttmåleri. Efter ett antal år runtom hoven i Europa slog han sig ner i Paris 1752. Han valdes året därpå in som ledamot vid Académie Royale de peinture et de sculpture, den franska konstakademien. Det var en sällsynt ära för en konstnär av utländsk härkomst vilket också visar prov på hans osedvanliga talang samt förankring inom aristokratin. Samma år representerades han med fem porträtt i Parissalongen och hans framgångsrika karriär satte fart. Hans porträtt var ofta smickrande och förskönande bilder vilket gjorde att beställningarna blev många och besöken likaså i hans ateljé. Han fick även senare ämbetsbostad i Louvren, där kungen av tradition upplät boende för särskilt gynnade konstnärer.
Beställarna kom ur den högsta societeten, och vid ett flertal tillfällen hade han äran att måla den franska kungafamiljen, liksom furstar och monarker från andra länder. Abel-François Poisson de Vandières, Marquis de Marigny de Menars, bror till kung Ludvig XV:s mätress Madame de Pompadour och Directeur Générale des Bâtiments, Arts, Jardins et manufactures beställde ett porträtt av sig själv. Att avporträttera överintendenten var ett stort uppdrag för Roslin, han var en av de mäktigaste männen i Frankrike och beviset för att Marigny var nöjd kom när han beställde porträttet av sin maka ett par år senare. Den strålande Julie Filleul var troligen frukten av kung Ludvig XV och Irène de Buisson de Longprés relation, känd som en av de vackraste av sin tid, något som Roslin tagit fasta på i sitt informella porträtt.