Aktuella auktioner
Se datum och information
Kat.nr. 882 Per Hasselberg (1850‑1894). ”Snöklockan” (La Perce-Neige). Signerad P. Hasseberg Paris. Bronserad gips, H 94 cm.
Utrop
SEK 40.000 – 60.000
€ 3.900 – 5.800
Litteratur
Birger Mörner, Ur mitt irrande liv, kap. I, Omkring Snöklockan och Strömkarlen, 1925, omnämnd s. 12.
Denna nyupptäckta modell utgör troligtvis originalmodellen till ”Snöklockan”, Hasselbergs stora genombrott som skulptör, vilken uppnått närmast ikonisk status.
En större version i gips av ”Snöklockan”, troligtvis också bronserad, 1.62 meter hög, antogs till 1881 års Le Saloni Palais de Champs Elysées, Paris och belönades med ett hedersomnämnande. År 1883 ställde Hasselberg ut en annan version av ”Snöklockan” på Salongen som belönades med guldmedalj. Ingen annan svensk skulptör hade tidigare uppnått detsamma. Detta legitimerade Hasselbergs konstnärskap och gav honom flera officiella uppdrag. Samma år beställde Nationalmuseum en replik av ”Snöklockan” i marmor.
Hasselberg var pionjär bland svenska skulptörer att välja Paris framför Rom för sin vidareutbildning. Han var också den första nordiska skulptör som bosatte sig i Montparnasse, tätt följd av den finländske skulptören Ville Vallgren, det område på Paris vänstra strand som kom att bli medelpunkten för de nordiska konstnärerna och deras verksamhet i Paris långt in på 1900-talet. Skulptörer som Ida Ericsson-Molard, Christian Eriksson, Carl Eldh och Carl Milles valde att verka i Montparnasse på 1880-90-talen, då det var där hantverkarna och gjuterierna fanns. När Hasselberg slog sig ned i Montparnasse 1876 bodde och verkade de flesta nordiska konstnärer i Montmartre, på den högra stranden. Hasselbergs ateljé under de första åren var av den allra billigaste sorten, ett litet vindsrum på sjätte våningen vid 107, Rue de Vaugirard i utkanten av Montparnasse som samtidigt fungerade som hans bostad. Det var i detta vindsrum, i stort sett endast möblerat med en järnsäng, som ”Snöklockan” tillkom. Som modell använde sig Hasselberg av en sextonårig flicka vid namn Maria de Filippi, ett italienskt invandrarbarn hämtat från Paris fattigkvarter. Hasselberg arbetade med skulpturen från sommaren 1880 till våren 1881. I en intervju med Birger Mörner 1885 berättade Hasselberg hur ”Snöklockan” kom till. Modellen poserade för honom ståendes på hans järnsäng (B. Mörner, Ur mitt irrande liv, Kap. I, Omkring Snöklockan och Strömkarlen, 1925, s. 12):
”Snöklockan hade modellerats, åtminstone skissen, i hans fattiga sovrum under vindstaket / Där inne hade varit så trångt, att modellen fått stå i hans säng och med huvudet nått i taket.”
Detta uttalande visar att den ursprungliga modellen måste varit väsentligt mindre än den Hasselberg ställde ut på salongen, vilket förstärker sannolikheten att den aktuella modellen är identisk med den originalmodell Hasselberg utförde i sin vindsvåning.
På skulpturens bas har Hasselberg införlivat en snödroppe. Hasselberg kallade först modellen ”Snöskatan” och senare – något oegentligt – för ”Snöklockan”. I ett brev till sina föräldrar i Sverige 1881 har Hasselberg beskrivit motivets allegoriska betydelse (Utst. kat., Prins Eugens Waldemarsudde, op. cit., s. 102):
”…i denna min figur har jag sökt att inlägga den poesi som den tidigaste våren gifver innan ännu snön är bortdrivne av solens värmande strålar, den kraft och den skönhet denna blomma äger när hon sticker ut genom snön och melankoliskt hänger sin blomma liksom en droppe af snö…”
Snöklockan själv, la perce-neige, hade han upptäckt en solklar vårdag på utflykt uppför Seine med en av de små ångbåtarna till en vacker plats utanför Paris. När han slog sig ner för att vila och njuta såg han den första snödroppen spira upp ur marken. I hans inre uppenbarade sig ”Snöklockan” livs levande. Hon skulle symbolisera vårens första uppvaknande likt en ung flicka som vaknar ur en ljuv dröm (Millroth, op. cit., ss. 46). Hasselberg har noggrant beskrivit hur han utarbetade denna detalj redan då flickan stod modell för honom (idem., ss. 46-47):
”Jag klippte ut af lärft åt henne i min ateljé en remsa hon bär kring livet. Den skall föreställa en flik av kronbladen, vilken ännu sitter kvar och utgör just det symboliska sambandet mellan den uppspirande blomman och den sig utvecklande flickgestalten.”
Strax efter det att skulpturen blivit färdig, återvände den unga modellen till Italien tillsammans med sin mor, där hon strax efteråt dog, endast 17 år gammal (Millroth, op. cit., s. 47).
Då ”Snöklockan” första gången exponerades fanns på fotstället inristad en vers skriven av en fransman (Per Hasselberg 1850-1894. Minnesblad, Sveriges Allmänna Konstförenings Album VI, 1898, s. 15):
”Fleur de la neige, découvre ton sin du lien, qui t’empêche de t’épanouir!
Annonce sur la terre le grand revéil. Un baiser du soleil, et tout respire.”
Modellen är framställd som en ung, oskuldsfull flicka som tar klivet ur barndomen och blir till en kvinna. Under det sena 1800-talet kunde man inte skildra den nakna människokroppen enbart för dess skönhet, än mindre öppet läsa in sexuella tolkningar. Att ge skulpturen en allegorisk eller symbolisk betydelse för att legitimera framställningar av kvinnokroppar var därför nödvändigt. Hasselberg har senare medgivit att han betraktade ”Snöklockan” som symbol för den vaknande kärleksdriften hos en ung kvinna (F. U. Wrangel, et al, op. cit., 1898, s. 15). I förlängningen blir hon också en allegori för den knoppande och spirande naturen, en symbol för vårens första uppvaknande. ”Snöklockan” skildrar hur den slumrande kvinnliga sexualiteten håller på att väckas till liv. Av avgörande betydelse härav är att den unga kvinnans ögon är slutna. Hon skildras med andra ord före uppvaknandet och framstår därmed paradoxalt nog som omedveten om de sexuella drifter som bildspråket blottlägger. Kvinnans frånvarande blick möjliggör ett lustfyllt betraktande av hennes nakna kropp. Betraktaren kan ostört tillåtas behärska representationen med sin blick, den möter inget motstånd från modellen. Bildspråket uppmanar ett otillåtet betraktande. Den frånvarande blicken hos modellen antyder emellertid att betraktarens granskning vare sig nödvändigtvis eller ens sannolikt är välkommen. För dagens betraktare är det förvånande att den natursymbolik, som skulle fungera som legitimerande skäl för att framställa de unga kvinnokropparna i otvetydigt erotiska situationer, är så otydlig och vag.
Per Hasselberg har förlänats en position som en av de mest välrenommerade skulptörerna i svensk konsthistoria, detta inte minst på grund av hans skulpturer som föreställer nakna flickor eller unga kvinnor. Hans mest kända nakenakter av detta slag är ”Snöklockan” (1881), ”Grodan” (1890) och ”Näckrosen” (1892).
Konsthistorikern och professorn Ragnar Josephson tog i boken Konstverkets födelse, 1940, s. 111, 120 upp ”Snöklockan” som ett exempel på att mästerverk uppstår genom korsningen av ”[..] en samtidsstil och en långt bortifrån kommande främmande förebild.” Han talar om den lyckosamma korsning som Hasselberg åstadkom, när han förenade en realistisk klassicistisk ideal uppfattning om kvinnokroppen, såsom knoppande, svällande, sensuell, kysk och vällustig, med Michelangelos Slaven i Louvren: ”Slavens patetiska bild blixtrar ned i den parisiska skönhetssalongen. Då föds Snöklockan […] salongsbanaliteten är därigenom avvärjd och […] en av den svenska konstens mest populära kvinnogestalter ser dagens ljus.”.
En grupp Opponenter; Carl Larsson, Richard Bergh, Ernst Josephson, August Hagborg och Per Hasselberg, Paris 1885.
(Foto Nationalmuseum)
Fig. 1
Under sina första Parisår hade den fattige Hasselberg haft rätt begränsade kontakter med den nordiska konstnärskolonin, men efter framgången med ”Snöklockan” på Salongen introducerades han för det skandinaviska artistkotteriet i Montmartre och blev en av ”Pariserpojkarne”, Georg Paulis benämning för de svenska konstnärer som på 1880-talet utgjorde kärntruppen i Opponenterna, vilka senare kom att bilda Konstnärsförbundet, vars omstridde ledare var Ernst Josephson. Samma dag då vernissagen på Salongen 1881 hade ägt rum, samlades Skandinaviska konstnärer på en restaurang där Josephson hyllade Hasselbergs framgång med en nyskriven dikt, ”Snödroppen”. Dikten tonsattes 1885 för en röst och piano av Karl Valentin under titel ”Snöklockan” och dedicerades till Herr och Fru Pontus Fürstenberg (fig. 1). 1883 modellerade Hasselberg Josephsons byst i Paris vilken 1897 genom Prins Eugens försorg inköptes av Nationalmuseum. Framgångarna kom nu slag i slag. Han fick flera beställningar, kontakt med mecenaten Pontus Fürstenberg och kunde flytta till en något bekvämare bostad och ateljé.
Carl Larsson, Fürstenbergska galleriet, Göteborg, 1887, akvarell, Privat ägo
”Snöklockan” nådde stor popularitet och fick stor spridning i både offentliga och privata sammanhang, i form av repliker, reduktioner och reproduktioner, något som väsentligen bidrog till Hasselbergs inkomster. År 1885 beställde Pontus Fürstenberg en replik i marmor för sitt galleri (Göteborgs Konstmuseum), följande år Carl Jacobsen för Carlsberg Glyptotek och 1890 engelsmannen John Frederick Hall, nu i Östersjöskolan, Karlshamn (även Stadsteaterns foajé). Flera gipsexemplar i samma storlek, 162 cm., är också kända; Ronneby stadshus, Prins Eugens Waldemarsudde och i privat ägo. Vilket som är identiskt med det exemplar Hasselberg ställde ut i Paris 1881 vet man idag inte. Hasselberg gjorde dessutom två modeller som användes som förlagor till de terrakottareproduktioner av ”Snöklockan” som Ernst Bojesens konstförlag i Köpenhamn hade förvärvat ensamrätten till. Firma Junghänel & Richter i Göteborg producerade gipsavgjutningar av ”Snöklockan”. Därutöver sägs Rörstrand ha tillverkat kopior av ”Snöklockan” utan skulptörens tillstånd. Gustavsbergs Porslinsfabrik utförde reduktioner av ”Snöklockan” i parian, där kallad för ”Snödroppen”, fram till 1900, vilka än idag är eftertraktade på marknaden. Verket tillverkades i två storlekar. Den större mätte 60 cm och tillverkades i 625 exemplar åren 1887-1926. Den mindre mätte 50 cm och framställdes i 1700 exemplar under åren 1888-1926. ”Snöklockan” reproducerades även flitigt i fotografiska verk, vilka spreds som vykort.
Fig. 2
Intresset för ”Snöklockan” minskade inte på något vis i och med Hasselbergs bortgång. Skulpturen gjöts under 1900-talet i brons vid ett flertal tillfällen för placering i offentliga miljöer; Adolf Fredriks torg (nuvarande Mariatorget), Stockholm 1900 (gåva av industrimagnaten och konstsamlaren C.R. Lamm), stadens första skulptur som rests enbart som konstverk och inte för att hedra någon känd person, Falun, parken Kronbergs minne (fundament av Carl Larsson), 1910, Ronneby torg, 1917 (gåva genom insamling av bl. a. Prins Eugen och Christian Eriksson) och Rottneros park, 1953.
Per Hasselberg deltog lika intensivt i Opponentrörelsen ochKonstnärsförbundet som sina kollegor, men hans agenda skiljde sig något från de övrigas. Hasselberg var idealist och hade en egen konstpolitisk hållning med inriktning mot konstindustriella frågeställningar. Han argumenterade för konstens sociala funktioner, när konstnärskollegorna diskuterade det orättvisa i Konstakademiens privilegier. Spridningen av Hasselbergs verk ”Snöklockan” som statyett i parian av Gustavsbergs porslinsfabrik, föranledde honom bland annat att lyfta frågan om svensk lagstiftning gällande konstnärliga reproduktioner.
Skulpturens betydelse i Hasselbergs produktion understryks i ett förslag till gravvård över Hasselberg utfört av Carl Larsson, i vilket en avbildning av ”Snöklockan” spelar en central roll (Muralmålning i Konstnärshuset, Stockholm) (fig. 2).
Jmf. Litteratur:
U. Wrangel, R. Bergh, A. Wallander, B. Mörner, K. Wåhlin, Per Hasselberg 1850-1894. Minnesblad, Sveriges Allmänna Konstförenings Album VI, 1898.
Båge, Per Hasselberg. Ett bidrag till kännedom om vår frejdade bildhuggare, 1934,Millroth, Molards salong. Den svenska skulptören Ida Ericsson-Molard och det sjudande konstnärslivet i 1890-talets Paris, 1993.
L. Waern, In memoriam Coco et Coco redivivus – studier kring ett ”förlorat” och ”återfunnet” Hasselbergverk, i Det skapande jaget,Konstvetenskapliga Institutionen, Göteborgs universitet, 1996 .
C.-O, Carenberg, Pariantillverkning vid Gustavsberg: 1861-1977, 2005.
Thorell, Per Hasselberg – den nakna sensualismens skulptör, 2007.
Utst. kat., Prins Eugens Waldemarsudde, Per Hasselberg (1850-1894), 20 februari – 30 maj 2010.