Auktion: Modernt & samtida
Till katalogen
Klubbades för 3.300.000 kr vid vår Internationella Kvalitetsauktion 10-13 december 2019
Nr. 602 Ola Billgren (1940‑2001). ”Samtal”. Signerad och daterad Ola Billgren -72 a tergo. Olja på duk, 126 x 113 cm.
1.500.000 – 2.000.000 SEK
€ 139.000 – 185.000
Kenneth Åberg, Galleri 69, Göteborg.
Svensk privatsamling, förvärvad från ovanstående 27 april 1978.
Konstmuseet Ateneum, Helsingfors, ”Ars 74”, 1974, kat. nr. 16.
Rooseum – Center for Contemporary Art, Malmö, ”Ola Billgren – En retrospektiv”, 14 maj – 4 augusti 1991.
Moderna Museet, Stockholm, ”Ola Billgren – en retrospektiv”, 26 oktober – 8 december 1991.
Douglas Feuk och Lars Nittve (red.), Ola Billgren – En retrospektiv. Album, vol. I, 1991, upptagen s. 118, avbildad s. 62.
Gällande Ola Billgrens återgång till den avbildande konsten, som under 1960- och 1970-talen kan liknas vid hastiga ögonblicksbilder ur dokumentära sammanhang eller rentav privata fotoalbum, förefaller orsakerna noga uträknade. En ambition att skapa en världsbild fri från illusioner genom att avmytifiera måleriet. I en samling anteckningar från 1963 publicerade i samband med den retrospektiva utställning kring Billgrens konst som presenterades på Rooseum i Malmö 1991 beskriver han själv dessa bidragande faktorer som “nya upplevelser av det föremålsliga, tröttheten inför det abstrakta liksom behovet av en frigörelse från det naturlyriska, det litterära, det metaforiska” och framför allt “tron på möjligheten att genom måleriet kunna skapa en ny verklighetssyn.” Billgren betonar friheten i det oförutsedda då verkligheten betraktas ur en ny synvinkel. Tidens masskultur, där fotografiska och filmiska uttryck fick allt större betydelse gjorde ett märkbart avtryck på Billgren, som tillsammans med sina samtida fick förhålla sig till en förändrad och i allt högre grad komplicerad bild av verkligheten. Detta bearbetar han genom att problematisera det avbildande, och under 1970-talet har alltså människan, i dess vardagliga omgivning, tagit en allt mer central roll i hans måleri.
I ”Samtal” ser vi Ola själv konversera med sin bror, Jean Billgren. Vi möter dem med ett osentimentalt, objektivt seende. Här är människorna i centrum, och bakgrunden ter sig målerisk och närmast skissartad. Även om vi har nycklarna att tolka bilden som ett samtal två bröder emellan, så är det fortfarande ett fotografiskt utsnitt och vi blir liksom lämnade utan ett självklart narrativ. Detta är ett återkommande grepp i Billgrens realism. Bilden blir ett brottstycke av ett större sammanhang i tid och rum, och möjligen förmår vi oss då att stanna upp vid själva upplevelsen av det rena seendet. Konstnärens hustru, Anita Nilsson Billgren, har senare berättat hur de båda bröderna, som vid tiden bodde i samma hus i Lund, hade mycket gemensamt och en stor gemenskap. En vänskap och förståelse som för henne blir tydlig i ”Samtal”. Målningen är utförd det viktiga året 1972, och står idag som ett framstående exempel på Billgrens alternativa verklighetssyn, där han börjat kombinera den fotografiska tekniken med en mer målerisk penselföring, vilket han skulle komma att utveckla ytterligare i senare arbeten som ”Interiör – Till minne av Pierre Bonnard” från 1976 och ”Offset” från 1977. Från att tidigare ha gömt de måleriska verktygen bakom det fotografiska motivet kommer de nu till sin rätt. Enligt Anita så drevs han hela tiden av nya orienteringar och ett konstant ifrågasättande av sig själv.
I ”Måleri – Paintings” beskriver Anne Ring Petersen hur idealet med en ren, tom duk utan tyngden av tradition och representation – början till slutet på det moderna måleriet – kan härledas till det tidiga avantgardet med Malevitj, Mondrian och Duchamp som röjde vägen för ett måleriets upplösning genom abstraktion. På motsatt vis, men med lika stark ideologisk drivkraft, ville Billgren svära sig fri från abstraktionens metaforer och det romantiskt naturlyriska genom att återvända till ett figurativt måleri fast med en fotografisk visualitet. Ett slags metamåleri, enligt Ring Petersen. När man så står framför ”Samtal” så ligger alltså storheten inte i det narrativa, utan i det att bilden blir detta slumpmässiga utsnitt där betraktarens upplevelse av det egna seendet står i fokus. Men, att möta Billgrens bilder med det ”rena seendet” är inte alltid en lätt uppgift, och där finns, möjligen mot konstnärens vilja, ofta en psykologisk grundton och ett känslomässigt skimmer som är svåra att svära sig fria ifrån. Kanske är det också därför Billgren så småningom återgår till det abstrakta, om än med ett fortsatt krampaktigt grepp om den fotografiska principen.