Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion 14 – 18 Juni 2022
Julen på Lilla Hyttnäs i Sundborn har för flera generationer blivit sinnebilden av ett klassiskt svenskt julfirande. Genom sina målningar har Carl Larsson bjudit oss att dela denna speciella högtid tillsammans med hans familj och vänner. I boken Ett hem beskriver Carl Larsson med egna ord julfirandet på Lilla Hyttnäs: ”Här bruka vi fira julaftonen. Det är sannerligen en äkta julstämning här, med de båda gamla och alla barnen, de rara tjänarinnorna och den hederlige Johan. Och här sitter jag som en patriark och delar ut julklapparna från alla till alla. I spiseln spraka och knastra hela vedträn och mitt i salen ståtar den vackraste av de granar vi på morgonen tagit från skogen. Du härliga midvintersfest här i Norden!”
Själva julbordet har Carl Larsson i boken Spadarvet längtansfullt beskrivit detta överdådiga; ”Tänk på syltan, press-syltan, den rökta fårbogen, köttbullarna och skinkan, den heliga julskinkan! Och revbensspjället och risgrynskorv och fläskkorv och hackkorv och grisfötterna, gubbar! Och bakverk, limpor och vörtbröd.” och tillägger sedan ”Goda samveten och goda magar höves på julaftonen för att, pro primo, allt skall kunna smaka och, pro sekundo, för att magen skall kunna hålla”. Ja, det står klart att julen så sannerligen var en högtid som låg Carl Larsson varmt om hjärtat. Att just den julen vi möter i auktionens två akvareller måste ha varit särskilt god framstår som självklart då det i ett brev från Karin Larsson till hennes mor i februari 1907 står att läsa: ”Carl har sedan Jul gjort ett fullkomligt jättearbete. Målat en tafla (fem meter lång ungefär) som föreställer vår julfrukost. Han har arbetat både söndagar och hvardagar och långt in på nätterna”. ”Jättearbetet” som Karin skriver om är Carl Larssons ”Nu är det jul igen” (olja på duk, triptyk, totalt 180 x 456 cm, i samlingarna på Helsingborgs museum). Den monumentala målningen slutfördes under 1907 och föregicks av ett antal fristående arbeten, varav auktionens akvareller är två av dessa.
Kompositionen till ”Nu är det jul igen” är perfekt regisserad av Larsson, likaså är de fristående akvarellerna där särskilt fokus lagts vid centrala delar av motiven. Det stora ateljéfönstret som agerar bakgrund är resultatet av en större renovering av Lilla Hyttnäs under 1899. Ateljén sades vid tiden vara den största i landet, vilket var nödvändigt för att Larsson skulle kunna slutföra sina stora målningar. Det stora ljusa rummet ger nästan en sakral upplevelse. Kanske var det också Carl Larssons mening då han med åren blev alltmer religiöst intresserad och själv, lite skämtsamt, kallat ateljén för ”ett konstens tempel”. Ateljén var vanligtvis möblerad för lättsam samvaro med möbler som var smidiga att flytta mellan den öppna spisen och flygeln. Den stora salen kunde lätt ändras från arbetsrum till som här, festlokal. I ateljén döptes alla barnen Larsson och detta var också den givna platsen för julfirandet.
I akvarellen ”Nu är det jul igen” / ”Julafton” (katalognummer 702) är det sonen Esbjörn som Carl Larsson har fokuserat på. Klädd i en röd luva och med en smörgås med korvskivor i handen blickar han förundrat in i julgranens dekorationer, just såsom en sexåring förtrollats av denna julens härliga prydnad. Kvinnan med ryggen mot oss, klädd i den vackra klädedräkten är Bodakullan Brita Kvarnberg som var dotter till Erik Kvarnberg, rättaren på Spadarvet samt hans hustru Kersti vilken vi oftast läser om som ”Mor Kersti”. Kvinnan som är vänd mot oss är hjälpredan Martina som bär sin Sundbornsdräkt och bakom henne skymtar vi Augusta som var den som hjälpte Carl Larssons far Olof i hushållet. En särskilt spännande detalj utgör målningens vänstra del där Larssons dotter Lisbet tillbeder Jungfru Maria och det lilla Jesusbarnet, kanske som en påminnelse av julhögtidens verkliga budskap, just vid det som konstnären själv benämner ”den heliga julskinkan”.
I Spadarfvet mitt lilla lantbruk, beskriver Carl Larsson det fortsatta julfirandet; ”Senare på kvällen komma gröten och lutfisken. Alla flickorna fiska efter bönan i gröten, men af någon egendomlig tillfällighet – det är nu fjärde julen – får Anna Arnbom den äfven denna gång. Hon rodnar alltid lika glad och hoppfull.” Huvudpersonen i den andra akvarellen är just Anna Arnbom (katalognummer 703), hushållerska hos familjen Larsson. ”I Köket härskar Anna Arnbom, min väns dotter, som också är spiran öfver barnen under det vi äro i Sundborn” skriver Carl Larsson i Åt Solsidan. Anna var dotter till snickare Hans Arnbom – en mycket betydelsefull person och vän till Karin och Carl Larsson. Snickare Arnbom, som förutom har varit med vid alla ut- och ombyggnader på huset, även har gjort stolar, bord, sängar efter beställning av konstnärsparet. Det sägs att han själv inte förstod sig på denna nya stil som Karin och Carl förespråkade. Det finns beskrivet hur han skämdes över att behöva göra så fula möbler och körde dem till Lilla Hyttnäs när det var mörkt och ingen kunde se. Anna är iklädd den nya Sundbornsdräkten. Denna dräkt har Karin Larsson tillsammans med andra kvinnor från byn skapat. Tidigare bar man Svärdsjödräkten även i Sundborn. I handen håller Anna en stånka, fylld med det goda hembryggda ölet, vilket var ett absolut måste på det Larssonska julbordet. I bakgrunden, mot de stora fönstren ser man rättare Erik Kvarnberg som bjuds bröd ur en korg av Larssons dotter Kersti. Erik är avporträtterad i profil och bär Bodadräkten med tillhörande käck tofsmössa. Dottern Brita syns längst till vänster i bild spelandes en melodi på flygeln och sonen Pontus, välkammad och koncentrerad, förser sig från julbordet.
Auktionens båda konstverk är slående exempel på Carl Larssons mästerliga hantering av akvarellen som medium. Han lyckas här fånga såväl det skira vinterljuset som värmen i den stora salen. Den varma koloriten i klädedräkterna kontrasterar väl mot det ljusa fönstret. Akvarellerna är fint avvägda kompositioner där de strama linjerna i inredningen ställs mot de mjuka mänskliga formerna. Allt detta fångas i konstnärens närmast unika förmåga att tala med linjernas språk. Carl Larssons fulländade hantering av detta formspråk har beskrivits av barnbarnet Ulwa Neergaard i hennes levnadsteckning över konstnären: “Linjen, den konstnärliga, är nämligen icke det kortaste avståndet mellan två punkter, utan den lever som en själ, andas och rör sig, böljar och vändas och längtar efter den vila, som en riktig konstnär kan skänka den”. ■