Special: Lars Erik Falk
Till katalogen
När jag började skolan 1969 så satsade min pappa Lars Erik på att arbeta med konsten på heltid. Mina tre äldre halvbröder Hans, Johan och Gunnar bodde inte längre kvar i Sigtuna. Förutsättningen för att Lars Erik kunde satsa fullt ut på sin konst var att min mamma Margit hade en tjänst som bibliotekarie i Stockholm.
Övervåningen i villan i Sigtuna var ateljé och verkstad och hade en mycket vacker utsikt över Mälaren. Lars Erik var också på sitt sätt ”hemmapappa”, han handlade och lagade middag när mamma kom hem från jobbet vid halvsju på vardagskvällarna.
När jag kom hem från skolan på eftermiddagarna så gick man oftast upp i ateljén och tog med sig lite saft och en bulle och läste DN:s sportsidor eller en serietidning. I en hörna vid fönstret fanns en gammal kanapé som var ett arv från Lars Eriks faster. När man satt uppe i ateljén var det alltid en avspänd atmosfär, man behövde inte ”konversera” eller redovisa vad man gjort under skoldagen, man kunde sitta rätt länge under tystnad, Lars Erik arbetade och jag läste. Efter en stund uppe i ateljén gick man kanske över till någon kompis eller gick ner och läste läxor, spelade gitarr eller lyssnade på musik.
I ateljén pågick både skissarbete och färdigställande av konstverk, Lars Erik hade oftast på klassisk musik på radion. På väggarna och på golvet var det förstås fullt av hans pågående och färdiga verk. En stor vägg var fylld med fotografier på familjen och med tiden även på barnbarn och massor av teckningar som vi utfört i olika åldrar. I vardagsrummet på nedervåningen fanns konst av konstnärsvänner som Olle Baertling, Einar Höste, Peter Freudenthal och Erland Cullberg.
Lars Erik var händig och alltid positiv till att utföra grejer man önskade sig; ett landhockeymål med hönsnät eller en höjdhoppsställning. Om Lars Erik någon gång var inne i Stockholm på dagen så kunde man efter skolan istället gå över till grannen Ingrid, hon var änka efter författaren Gunnar Ekelöf. Ingrid satt hemma och arbetade, dottern Suzanne hade flyttat hemifrån, och hon uppskattade att ha ungdomar omkring sig ibland. Som omväxling från kanapén i ateljén så låg man istället på Ekelöfs divan och läste serietidningar.
Under gymnasiet, när man ville vara som alla andra, så kunde jag känna att det var jobbigare att ha en pappa som arbetade med en sorts konst som ansågs vara ”svår” och abstrakt. Man fick kommentarer om att skulpturerna i trädgården såg ut som ”flygvrak” och liknande. Men med åren kände jag mer en stolthet över att ha en pappa som valde sin egen väg och ett eget konstnärligt uttryck.
Mikael Falk
24 januari 2019
