Klassiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Nr. 36 Skråbägare, ett par Silver. Högklassiga arbeten i karolinsk barock. Henning Petri, Nyköping 1702. Välkomstbägare för ceremonier inom krukmakarämbetet i Stockholm. Invändigt samt delvis utvändigt förgyllda. Konisk form på rund fot. På livet, under mynningen, är vardera bägare graverad med följande text: ”Das Löbliche Ampt der Töpfers Ihre Bechers Anno 1702 den 2 Decembris”. Texten avslutas med en liten graverad fransk lilja. Nedanför denna text sex ovala, graverade kartuscher med följande text: ”Alderman Hans Karau”, ”Tomas Johansson Bÿsittiare”, ”Johan Drake Bÿsittiare”, “Olof Anderson, Samuel Wred, Andreas Hogberg”, ”Johan Floss, Andreas Passberg, Peter Staeke” samt ”Daniel Bure, Daniel Loek, Hans Bÿr”. I botten gravyr ”N: 1 respektive N: 2”. H 19,5 cm. Vikt c:a 535 respektive 523 gram.
300.000 – 400.000 SEK
€ 30.000 – 39.000
Ellen Raphael, Kakelugnsmakare och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846, Stockholm, 1914, bägarna omnämnda s. 126-128.
Nordiska museets arkiv, Kakelugnsmakareämbetet i Stockholm, protokoll 1754‑1796, bägarna omnämnda s. 12.
Bägarna, som kan liknas vid en cylinder som utvidgas uppåt, präglas av en stram formgivning med en släthamrad silveryta. De är båda utförda av Henning Petri i Nyköping, vars produktion omfattar både kyrkligt och profant silver. Han var en av de mest betydande guldsmederna utanför Stockholm under barocken. Bägarna är stämplade 1702, samma år som Petri avled. De är båda träckta ur ett stycke silverplåt, dvs. uppdrivna för hand med hammare. De är ypperliga exempel på den riktning inom svenskt barocksilver som präglas av kärv enkelhet, i kontrast till tidens överlastade, rikt utsirade silver. Bägartypen är känd från sent 1600-tal och tillverkades med oförändrad form under några decennier. Bägarna, som har en smal profilerad fotring och en likaså smal profilerad rand vid mynningen, livas av sex graverade kartuscher med voluter, akantusblad och små änglahuvuden med korslagda vingar. Kartuscherna inramar tolv mästarnamn inom Stockholms krukmakarämbete – en ålderman, två bisittare och nio mästare/ledamöter. Att inskriften är på tyska är inte konstigt. Kontakterna med kontinenten, framförallt Tyskland, var betydande, bland annat genom in- och utflyttningar av gesäller. Gravyren är sannolikt inte gjord på Henning Petris verkstad utan av någon skicklig gravör i Stockholm. Bägarna bör ha använts, likt en välkomma, som dryckeskärl vid högtidligare tillfällen inom krukmakarämbetet. En välkomma, har liksom skråna, medeltida anor. Den användes bland annat för att inviga en ny ämbetsbroder. Den fylldes då vanligen med öl som den nye mästaren drack vid en allmän skål. Skrån med god ekonomi kunde beställa en välkomma i silver, ofta med symboler för yrket. Den pryddes också med namnskyltar i silver från nyblivna mästare.
Liksom andra hantverkare var krukmakarna organiserade i skrån, även kallade ämbeten. I spetsen för varje skrå stod en ålderman. Det första krukmakarämbetet bildades i Stockholm under 1500-talets senare del, dock senast 1587. Att forma bruksföremål i lera har dock människan gjort sedan förhistorisk tid. Under medeltidens senare del blev hantverket alltmer specialiserat i Sverige. Under 1500-talet kom krukmakare från utlandet för att tillverka kakelugnar, framförallt till de kungliga slotten. Under 1500-talets senare del fanns det krukmakare (då kallade pottmakare) i de mer betydelsefulla städerna. Vid 1600-talets mitt fanns de i omkring 30 städer. Under skråtiden var yrket, liksom många andra hantverk, framförallt ett stadshantverk. De flesta mästarna i de mindre städerna lydde länge under ämbetet i huvudstaden. I Stockholm kallas ämbetet omväxlande för Krukmakarämbetet, Kakelugnsmakarämbetet och Kakelugns- och krukmakarämbetet. Även om kruk- och kakelugnsmakarna utfört samma arbete har benämningen således skiftat, inte bara mellan olika tidsperioder utan också mellan olika bevarade dokument och handlingar. De tillverkade bland annat husgeråd, grytor, fat, krukor, flaskor, men även dekorativa byggnadsdetaljer, blomkrukor, kakelugnar m.m. Vid kakelugnarnas uppsättning ingick även en del murningsarbete. Ett sigill från 1622 visar en blomsterurna stående på en drejskiva.
Skråbägarna bör ha inköpts av ämbetet 1702, men inga räkenskaper från det året finns bevarade. Enligt inskriften bör de ha invigts den 2 december i närvaro av ålderman, bisittare och övriga mästare. Enligt en mantalsrulla från 1689 över Stockholms skrån bestod krukmakarämbetet i Stockholm av 15 mästare (varav en änka), 24 gesäller och 14 lärlingar (Stockholms stadsarkiv, Ämbets- och byggningskollegium). Wellam Stordel var då ålderman, medan Hans Karau (stavat Caro), som nämns som ålderman på båda bägarna, var bisittare. Tomas Johansson och Johan Drake, som på bägarna omnämns som bisittare, var ledamöter 1689. Efter Stordel blev Jacob Gross ålderman, därefter Hans Karau. Enligt inskriften på bägaren fanns det 12 verkstäder 1702. Sju år senare hade antalet sjunkit till 10, varav en drevs av änkan efter Andreas Passberg (Stockholms stadsarkiv, Ämbets- och byggningskollegium). Flera av namnen på bägarna omnämns 1709 – Petter Stake (Staeke), Daniel Bure och Hans Bir (Byr). Daniel Look (Loek), som också nämns på bägarna, hade under 1700-talets början blivit ålderman efter Hans Karau. Stavningen av namnen skiljer sig ofta mellan olika källor.
Skrålådan inventerades ofta i samband med ett byte av ålderman. I ett protokoll från september 1754 finns en förteckning över innehållet (Nordiska museets arkiv). Som första post omtalas själva lådan, samt en klubba av masurbjörk och en fattigbössa av bleck. Som andra post nämns ett större och ett mindre ämbetssigill i mässing. Tredje posten utgjordes av de aktuella bägarna: ”2ne st. stops bägare af silfr innan til förgylde med åratal 1702 d. 2. december och påskrifter: Ålderm. Hans Karau. Bisittiarna Thomas johanson och joh. Drake, Mne Olof anderson, Samuel Wred, and. Högberg, Joh. Floss, and. Passberg, Peter Stake, Daniel Bure, Daniel Lock, Hans Byr.” Bland övriga uppräknade föremål i lådan nämns protokoll m.m.
De två bägarna, som vid något tillfälle gått skilda vägar, har genom tur och en samlares nit kunnat återförenas. De bör ha varit i Kruk- och kakelugnsmakarämbetets ägo åtminstone ända fram till att skråväsendet upphävdes på 1840-talet. När skråna upplöstes kom ibland skrålådorna och dess innehåll att sparas av någon tidigare medlem eller av de nybildade Hantverksföreningarna. Så småningom blev en del material insamlat av museer och arkiv. I Nordiska museets rika samlingar finns bevarade sigill, skrålådor och protokoll, välkommor, skråkannor m.m. från olika ämbeten i Stockholm och runt om i landet. De nu utbjudna bägarna utgör inte bara en sällsynt möjlighet att förvärva formfulländat silver från karolinsk tid, utan också en del av svensk skråkultur med rötter i medeltiden. Att de även är i par är synnerligen ovanligt.
– Magnus Green, Stockholm