Auktion: Klassiskt
Till katalogen
Klubbades för 6.200.000 kr vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11-14 juni 2019
Nr. 906 Helmer Osslund (1866‑1938). ”Lapporten i höstfärger”. Signerad Helmer Osslund. Olja på duk, 112 x 192,5 cm.
Jämför motivet med ”Lapporten” från 1905, olja på papper, 22 x 36,5 cm och ”Före stormen, motiv från Lapporten” från omkring 1907, olja på duk, 56 x 97 cm, båda utställda vid Nationalmuseum ”Helmer Osslund – Norrlands målare”, 1971, kat. nr. 107 respektive 126.
1.500.000 – 2.000.000 SEK
€ 141.000 – 188.000
Grosshandlare Herman Huldt (1866‑1954) och Hulda “Åtta” Huldt (f. Lundholm 1870‑1954), Stockholm. Förvärvad direkt från konstnären som var Hulda “Åtta” Huldts kusin.
Därefter genom arv inom familjen.
Konstakademien, Stockholm, ”Helmer Osslund – Retrospektiv utställning”, 5‑27 mars 1938,
kat. nr. 268.
När Helmer Osslund för första gången kom till Lappland öppnade han dörren till en ny, ännu outforskad del av sitt konstnärskap. Länge hade han drömt om att få besöka våra nordligaste breddgrader men väntat på rätt tillfälle. Först när han som konstnär kände att erfarenheten var honom mogen, var det så dags. Som ingen annan har Osslund tagit sig an det norrländska landskapets natur och genom sina penslar sjungit dess lovsång. Att Sverige är ett exotiskt land är måhända lätt att glömma, när vi står framför hans majestätiska ”Lapporten i höstfärger” slås vi av detta självklara faktum. I en symfoni av färger, som likt nyårsnattens fyrverkerier exploderar i ett crescendo, stegras de häftiga kulörerna. Här besjälas det svenskaste av natur, här briljerar en av vårt lands främsta kolorister.
Vägen till Lappland var för Osslund både lång och inte alltid enkel. Vägskälen i hans liv var många och han har av eftervärlden beskrivits som en person som aldrig stannade länge på en plats utan hela tiden sökte sig vidare. En orolig konstnärssjäl är måhända svaret, samtidigt är det många som vittnat om hans lättsamma och tillgängliga person. Det eviga sökandet såg Osslund som någonting självklart för den sanne konstnären, hans levnadstecknare har beskrivit hur han rådde den unge Leander Engström att söka sig från Sundsvall, där de båda för första gången möttes: ”En man, som, skall bli konstnär, måste ut och lufta på sig, annars dör konstnärsämnet inom honom … Konst är kamp, ensamhet, köld och svält, umbäranden i alla riktningar. Endast den, som offrar något, kan vinna något.” Det var en man av erfarenhet som talade, allt detta väl beprövat av Osslund själv.
Redan när Helmer Åslund stod med studentmössan i handen i Umeå visste han att han skulle lämna sin barndoms trakter. Drömmen om det stora landet i väst, som han genom släktingar och vänner hört så mycket om, där möjligheterna syntes oändliga, lockade naturligtvis. Och när han genom bekanta fick möjlighet att resa till en familjeväns son i Trenton tvekade han aldrig – till Amerika skulle han! Osslund tillbringade elva månader i USA, först i Trenton där han arbetade som ritare vid en separatorfabrik, och sedan i Boston på en pianofabrik. Månaderna i drömmarnas land var tuffa och hårda men han lärde mycket om livet och inspirerades av amerikanernas intensiva arbetsglädje, respekt för kunnande och lättsamma inställning, något som han skulle bära med sig hela livet.
Det är efter återvändandet till hemlandet som de konstnärliga drömmarna börjar forma sig. Men försörjning är nödvändig och man tar de jobb som bjuds. I Stockholm bosätter han sig därför och studerar på kvällarna på Högre Konstindustriella skolan. År 1889 inbjuds han av Stockholms Slöjdförening att ställa ut dekorativa skisser, vilket gör att han kommer i kontakt med Gustavsbergs porslinsfabrik där han anställs som dekoratör och uppskattas väl under följande år. Sommaren 1893 inträffar så en avgörande händelse när Osslund får en veckas ledigt och bestämmer sig för att besöka Visby. Detta är friluftsmåleriets tid och på stranden stöter han så ihop med en annan målare, Richard Bergh. Han blir bjuden till dennes ateljé där han också träffar konstnärsparet Hanna och Georg Pauli. Så välkomnas han plötsligt av några av Konstnärsförbundets absolut mest tongivande medlemmar med öppna armar. När Osslund återvände till fastlandet började han på allvar förstå att han var tvungen att följa sitt kall. Detta föranledde honom att fatta sitt livs svåraste beslut: han sa upp sin anställning.
Som 27-åring lämnade han så sin fasta och trygga tillvaro. Till Paris, konstens högkvarter, reste han för sina få sparade slantar. Fast besluten att lära allt han kunde studerade han ambitiöst och frenetiskt, sög i sig allt vad staden hade att erbjuda. På Académie Colarossi skrev han in sig men besökte också flitigt alla museer och utställningar. Staden var en smältdegel av konst och inspirationen var oändlig. Med ”svenskarna” stötte han självklart också ihop, men eftersom ”de målade i flock, och de söpo i flock” sökte han sig hellre till amerikanska klubben där han kände sig mer hemma, det var också nu han ändrade stavningen av sitt namn. Men levernet var hårt, kallt och kassan snart tom. Av en vän fick han så tips om en annan skola som var billigare, han installerade sig en eftermiddag och frågade så vem läraren var. Paul Gauguin blev svaret och till brodern Elis skriver Osslund den 2 februari 1894: ”Jag studerar för en fransk målare som heter Gauguin. Han är gift med en danska, har rest tror jag öfver allt, bland annat äv. i Sverige, Japan och Taghiti, har nyss haft en separatutställning i Belgien o en här i Paris som jag dock ej hann få se, samt är mycket sjelvständig o. originell målare. Målar lifligt o. färgrikt, fast med fritt iakttagande af färgvalörerna o. tycks vara en bland de få verkligt ursprungliga målare som Frankrike för närvarande eger.”
Veckorna hos Gauguin blev inte många, intrycken dock bestående och släktskapet mellan de båda konstnärskapen nämns ofta när vi talar om Osslunds måleriska kvaliteter. När vi betraktar ”Lapporten i höstfärger” finner vi gemensamma nämnare bland annat i den uppdrivna färgskalans olika valörer och i de sammanhängande färgplan som skapar en successivt stegrande rytmisk dynamik. Målningen, som är monumental i sin storlek, torde vara en av Osslunds främsta Lapplandsskildringar. År 1905 kommer han för första gången till detta mytomspunna landskap som skulle bli hans eget Tahiti. Nog hade han anat att här fanns en särskild magi och uppgiften att ta sig an detta var honom nu mogen. Under hela livet skulle han återvända ständigt fascineras av de vida vyerna. Särskilt var det under polarhösten – när det braskande färgspelets skönhet nästintill förhäxade honom, som hans måleri vann nya höjder.
I ”Lapporten i höstfärger” fångas naturens överväldigande skönhet, här samlas alla Helmer Osslunds konstnärliga erfarenheter. I förgrunden hans karakteristiska knotiga vita björkstammar som kröns av sina brinnande kronor, de glödande vidderna för oss vidare till de kala blånande bergen som lyser av lapis lazuli. Och över allt detta – molnens mäktiga skådespel som väller in över det storslagna landskapet. Lapporten var, från första gången han besökte denna så beryktade plats, för Osslund ett motiv som ständigt lockade. Han arbetade ofta med samma motiv i olika versioner och vidareutvecklade kompositionerna under åren. I Paris hade han lärt sig att måla på smörpapper, ett material han uppskattade inte bara för att det var synnerligen prisvärt och enkelt att bära med sig på fjället, utan även för att oljefärgerna här kom mer till sin rätt. Ark efter ark arbetade han sig fram och byggde på detta sätt upp sina kompositioner. Väl hemma i ateljén monterade han upp dem och fyllde i skarvarna. Därefter kunde han så måla upp motiven i större versioner på duk och successivt låta motiven förfinas. Auktionens målning är tillkommen under Osslunds sista period, mellan 1923-30, en tid som av hans levnadstecknare beskrivs på följande sätt: ”Det är en ålderdomsstil som utbildas, men en sådan av ovanlig klarhet, klingande och måleriskt medveten. Ja, en del av vad konstnären under denna tid åstadkom hör utan tvivel till det mest visionära i hans verk och det konstnärligt haltfullaste. I de bästa tavlorna från denna tid finns en naturlig syntes av hela hans gärning som målare.”
Helmer Osslund var en äventyrare. Han gjorde allt för konsten, levde under synnerligen knapra och ansträngda förhållanden, isolerade sig ofta i obygden, lärde känna naturens innersta väsen och blev vår främsta uttolkare av den. Som konstnär passar han inte i något fack, han tillhörde aldrig heller några grupperingar. Han var särlingen som sökte och fann, lika djärv, modig och storslagen som sina mästerverk.