Klassiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Nr. 733 Helmer Osslund (1866‑1938). Ångermanlands skärgård. Signerad Helmer Osslund. Olja på duk, 54 x 87,5 cm.
300.000 – 400.000 SEK
€ 30.000 – 39.000
Som ingen annan har Helmer Osslund tagit sig an det norrländska landskapets natur och genom sina penslar sjungit dess lovsång. Att Sverige är ett exotiskt land är måhända lätt att glömma, när vi står framför hans majestätiska kompositioner slås vi av detta självklara faktum. I en symfoni av färger, som likt nyårsnattens fyrverkerier exploderar i ett crescendo, stegras de häftiga kulörerna. Här besjälas det svenskaste av natur, här briljerar en av vårt lands främsta kolorister.
Vägen till framgång var för Osslund både lång och inte alltid enkel. Vägskälen i hans liv var många och han har av eftervärlden beskrivits som en person som aldrig stannade länge på en plats utan hela tiden sökte sig vidare. En orolig konstnärssjäl är måhända svaret, samtidigt är det många som vittnat om hans lättsamma och tillgängliga person. Det eviga sökandet såg Osslund som någonting självklart för den sanne konstnären, hans levnadstecknare har beskrivit hur han rådde den unge konstnären Leander Engström att söka sig från Sundsvall, där de båda för första gången möttes: ”En man, som, skall bli konstnär, måste ut och lufta på sig, annars dör konstnärsämnet inom honom … Konst är kamp, ensamhet, köld och svält, umbäranden i alla riktningar. Endast den, som offrar något, kan vinna något.” Det var en man av erfarenhet som talade, allt detta väl beprövat av Osslund själv.
Som 27-åring bestämde Osslund sig så för att lämna sin fasta och trygga tillvaro som anställd dekoratör vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Till Paris, konstens högkvarter, reste han för sina få sparade slantar. Fast besluten att lära allt han kunde studerade han ambitiöst och frenetiskt, sög i sig allt vad staden hade att erbjuda. På Académie Colarossi skrev han in sig men besökte också flitigt alla museer och utställningar. Staden var en smältdegel av konst och inspirationen var oändlig. Med ”svenskarna” stötte han självklart också ihop, men eftersom ”de målade i flock, och de söpo i flock” sökte han sig hellre till amerikanska klubben där han kände sig mer hemma, det var också nu han ändrade stavningen av sitt namn. Men levernet var hårt, kallt och kassan snart tom. Av en vän fick han så tips om en annan skola som var billigare, han installerade sig en eftermiddag och frågade så vem läraren var. Paul Gauguin blev svaret och till brodern Elis skriver Osslund den 2 februari 1894: ”Jag studerar för en fransk målare som heter Gauguin. Han är gift med en danska, har rest tror jag öfver allt, bland annat äv. i Sverige, Japan och Taghiti, har nyss haft en separatutställning i Belgien o en här i Paris som jag dock ej hann få se, samt är mycket sjelvständig o. originell målare. Målar lifligt o. färgrikt, fast med fritt iakttagande af färgvalörerna o. tycks vara en bland de få verkligt ursprungliga målare som Frankrike för närvarande eger.”
Tiden hos Gauguin blev inte särskilt lång men betydelsefull, när Osslund så återvände till hemlandet fann han sitt eget Tahiti i det norrländska landskapets magi. Under hela livet skulle han återvända och ständigt fascineras av de vida vyerna. Särskilt var det under polarhösten – när det braskande färgspelet nästintill förhäxade honom, som hans måleri vann nya höjder. I auktionens fängslande komposition från Ångermanlands skärgård fångas naturens överväldigande skönhet när solens sista strålar spelar över det hänförande vidsträckta landskapet. Det brinnande klotet har precis sjunkit ner bakom bergen och skapat ett mäktigt himlafenomen i molnformationerna som fortfarande når det böljande skogslandskapet i målningens högra delar, vilka glöder i härliga orange och röda toner. Här skapas också en spännande dynamik i kontrasterna mellan de varma och kalla färgtonerna, vattnets ljust blå kulör och de blånande bergen som lyser av lapis lazuli. Återkommande hos Osslund är de knotiga björkstammarna i förgrunden som här målats pastosa och låts utgöra en slags inramning som för betraktarens blick vidare in i landskapet. Med en utsökt känsla för en kompositions rytmik lyckas han på ett enastående sätt att skapa en fulländad skönhet.
Verksam under en av de mest omvälvande perioderna i vår svenska konsthistoria valde Osslund att gå sin egen väg. Han arbetade ofta med samma motiv i olika versioner och vidareutvecklade kompositionerna under åren. I Paris hade han lärt sig att måla på smörpapper, ett material han uppskattade inte bara för att det var synnerligen prisvärt och enkelt att bära med sig på fjället, utan även för att oljefärgerna här kom mer till sin rätt. Ark efter ark arbetade han sig fram och byggde på detta sätt upp sina kompositioner. Väl hemma i ateljén monterade han upp dem och fyllde i skarvarna. Därefter kunde han så måla upp motiven i större versioner på duk och successivt låta motiven förfinas.
Helmer Osslund var en äventyrare. Han gjorde allt för konsten, levde under synnerligen knapra och ansträngda förhållanden, isolerade sig ofta i obygden, lärde känna naturens innersta väsen och blev vår främsta uttolkare av den. Som konstnär passar han inte i något fack, han tillhörde aldrig heller några grupperingar. Han var särlingen som sökte och fann, lika djärv, modig och storslagen som sina mästerverk.