Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
11 – 14 juni 2024 »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11 – 14 juni 2024
Lot 688 Helene Schjerfbeck (Finland 1862‑1946). ”Flicka med basker” (Girl with a Beret). Signed with monogram HS lower left. Watercolour, gouache och charchoal on paper, 47.5 x 33.5 cm.
Executed in 1935.
With inscription and signature in pencil on the reverse: ”Studie till Berlintavlan Schjerfbeck”.
Compare with the oil on canvas ”Flicka med basker” in Didrichsen Art Museum, Helsinki.
6.000.000 – 8.000.000 SEK
€ 515.000 – 687.000
The collection of art dealer Gösta Stenman (1888-1947), inv. no. 5096.
Thence by descent within the Stenman family.
Bukowskis, Stockholm, 19 October 1987, lot 24.
An important Swedish private collection.
Helsingfors Konsthall, Helsinki, ”Nykytaide r.y – Nutidskonst r.f. Helene Schjerfbeck – minnesutställning”, 10 April-10 May 1954, cat. no. 143.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck – Utställning”, 1954, cat. no. 69.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck”, 1958, cat. no. 69.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck – Hyllningsutställning 1862-1946”, 1962, cat. no. 77.
Gösta Stenmans konsthandel, Stockholm, 1967, cat. no. 51.
Ateneum, Helsinki, ”Helene Schjerfbeck”, 2 February-5 April 1992, cat. no. 414.
Ateneum, Helsinki, ”Helene Schjerfbeck – 150 years”, 1 June-14 October 2012, cat. no. 605.
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck – 150 years”, 3 November 2012‑12 February 2013, cat. no. 605.
Göteborgs Konstmuseum, Gothenburg, ”Helene Schjerfbeck – 150 years”, 16 March-18 August 2013,
cat. no. 605.
Åmells konsthandel, Stockholm, ”Helene Schjerfbeck”, 5‑19 October 2013.
H. Ahtela, Helena Schjerfbeck, 1953, p. 368, no. 786 in the catalogue, titled “Flicka med basker”.
Leena Ahtola-Moorhouse (ed.), Helene Schjerfbeck, exhibition catalogue, 1992, cat. no. 414.
Lea Bergström & Sue Cedercreutz-Suhonen, Helene Schjerfbeck. Malleja, Modeller, Models, 2003, compare with illustration p. 99.
Leena Ahtola-Moorhouse (ed.), Helene Schjerfbeck – 150 years, exhibition catalogue, 2012, cat. no. 605, illustrated p. 300.
Åmells konsthandel, Helene Schjerfbeck, 2013, p. 46, illustrated p. 47.
Den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck (1862-1946) är en av Finlands största konstnärer och brukar kallas modernist. ”Det sägs ibland att jag är ´modärn´; jag vet ej huru det modärna ser ut, bara att det ena arbetet är en vidare utveckling av det andra, av en erfarenhet vunnen genom det” skrev hon i ett brev 1916 till sin vän konstnären och författaren Helena Westermarck (1851-1938). 1902 hade hon flyttat ut från kotterierna i Helsingfors till lugnet i järnvägsknutens stad Hyvinge, en dryg timmes färd norrut och skrev dagligen brev till vännerna, ungefär som vi idag ringer eller textar ett sms. Hon utvecklade sin moderna målarteknik från denna början av 1900-talet i sin självvalda ensamhet. Hon arbetade med den genom att koncentrera och reducera sina motiv och från den grundliga teknik som hon hade lärt sig efter utbildnings- och undervisningsåren under det sena 1800-talet.
Helene Schjerfbeck hade börjat sin konstnärsbana 1873 som 11-årigt underbarn i Finska Konstföreningens ritskola, numera Finlands konstakademi och gick där i fyra år. Ritskolan var inhyst i en hyreslägenhet på Unionsgatan 20 i Helsingfors. Hennes far dog i tuberkulos efter en lång sjukdomstid, när Helene Schjerfbeck var 13 år och hennes bror Magnus 15 år. Inom familjen kallades hon ofta för ”Ella” medan hon för vännerna var ”Lena”. Hennes tidiga studier bekostades av en läkarvän till familjen, professor Georg Asp (1834-1901). Efter faderns död räckte moderns pension endast till brodern Magnus arkitektutbildning. Därefter försörjde modern familjen också genom att ha inackordering av studenter.
Efter tiden i Ritskolan fick Helene Schjerfbeck undervisning i oljemåleri på Adolf von Beckers privata skola under två år i Helsingfors, 1877-1879. Hon ställde för första gången ut på Konstföreningens årsutställning och gladdes åt framgången. Alla hennes kamrater hade redan rest iväg utomlands, till Düsseldorf, till Rom eller Paris. Hon ansågs vara för ung för att få resa, hon var bara 17 år och fick vackert stanna hemma ännu ett år. Hon använde tiden till att förkovra sig i oljemåleriet och till att göra illustrationsuppdrag.
Hon fick sitt första statliga resestipendium om 1500 mark för att vidareutbilda sig och kunde på hösten 1880 resa till Paris, ansluta sig till vännerna som redan var där, som konstnärerna Helena Westermarck och Maria Wiik (1853-1928). Hon reste med ångbåt och pass behövdes inte för att passera gränserna. Man kunde resa i nästan hela Europa utan pass mellan 1860-1917. Under de närmaste tiotalen år, under hela 1880-talet, målade hon i Paris, i Bretagne och i St Ives i Cornwall i England och reste hem till Finland ibland och gärna sommartid. Hon ställde ut tre gånger på den franska Salon de Paris/Salongen, den viktigaste konstutställningen i världen för samtidskonst fram till omkring sekelskiftet 1900. Det gav ett erkännande inom konstvärlden att därefter betraktas som etablerad konstnär.
Hemma i Helsingfors blev hon av ekonomiska skäl nödgad att undervisa 1894-1902 på sin gamla ritskola, nu installerad högst upp i Ateneums salar. Därifrån fick hon en knaper pension, som grund för sin fortsatta levnad. Det politiska klimatet i Finland hårdnade, allmänt kallat ofredsåren. Finland var sedan 1809 ett storfurstendöme inom det ryska imperiet med stor självständighet, men inför sekelskiftet 1900 drogs skruvarna åt från ryskt håll. En stark nationell rörelse även inom konstvärlden växte fram, och där passade inte Helene Schjerfbecks franska utbildning och undervisningssätt in. Många konstnärer, författare och politiskt intresserade tog ställning för ett fritt Finland och det blev viktigt att hylla det nationella inom motivvalen. I handling blev det även viktigt att förfinska sina namn som till exempel konstnären Axel Gallén gjorde 1907 och blev Akseli Gallen-Kallela (1865-1931). Men Helene Schjerfbeck vägrade att ändra sin inställning från de franska idealen. Hon blev delvis utfryst och deprimerad, tog tjänstledigt i nästan ett år och sa slutligen upp sig och flyttade till Hyvinge 1902. Där började hennes modernistiska ådra att utvecklas.
Akvarellen Flicka med basker är målad 1935, då hade hon flyttat till havet i kuststaden Ekenäs väster om Helsingfors. När hon bodde i inlandet längtade hon ständigt till havet, till doften av havsvattnen och till barndomens seglatser med kusinerna. Akvarellen skulle följas av en oljemålning med precis samma motiv, men med ett annat uttryck. Oljemålningen finns sedan 1962 i Didrichsens konstmuseum i Helsingfors.
I akvarellen finns det ett sökande, en luftighet i klänningsfärgen om man så vill som tycks influerats av havsluften. Bilden andas även 1930-tal med sin anspråkslösa stil i klänningens enkelhet och rättframma funktion, i frisyren av mjuka lockar och med baskern på sned. Det finns en doft i akvarellen av den beundrade skådespelaren Greta Garbos ande, ikonen från tiden. Och karaktären hos modellen med blygt sänkt blå blick övertygas genom skarpa kolstreck över näsryggen och upphöjda vita accenter i täckande gouachefärg. Fascinerande är att Helene Schjerfbeck inte är rädd för att blanda färger och tekniker. I ett annat av sina brev till Helena Westermarck skrev hon 1936, att: ”Rena färger” det är falskt – aldrig i naturen är en färg ren – utom i regnbågen, som ej är vacker”. Flicka med basker har en frihet i sitt uttryck, som är ödmjukt fri från all insmickrande sötma, möjligen blygsamt presenterad, men rakryggat stolt.
Modellen till Flicka med basker hette Hjördis Lindholm (född 1916 senare gift Olander) och var 19 år, när hon började sitta modell för Helene Schjerfbeck. Hon var lång och mager och hade just börjat sminka sig vilket passade bra ”hon har börjat måla sig, jag vill måla henne målad” skrev hon 1934 till Einar Reuter (1881-1968). De första resultaten av samma modell, ”Hjördis, fabriksarbeterskan” är från 1934. Själv fick modellen aldrig se målningarna av sina sittningar, Schjerfbeck visade dem aldrig. Hon var efter ungdomsårens nedsättande kritik om sina motivs likhet med verkligheten ytterst ovillig att visa modellerna resultaten. Denna ovilja att visa vad hon åstadkommit kan även ses som grund för Helene Schjerfbecks många självporträtt: ”jag har börjat ett sjelvporträtt, man har modellen alltid till hands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv” skrev hon 1921 till konstnärsvännen Ada Thilén (1852-1933). Samtidigt slapp hon all utomstående kritik, hon behövde bara stå ut med sina egna kritiska ögon.
Helene Schjerfbeck hade deltagit för tredje gången 1888 på Salongen i Paris. Hon visade målningen Première verdure/Konvalescenten, som var målad i St Ives i Cornwall, England. Målningen blev hennes definitiva konstnärliga erkännande och genombrott, både i Paris och hemma i Helsingfors, därtill uppmärksammad med Salongens bronsmedalj. Soloutställningar av en konstnär började man inte med förrän framåt 1910-talet. Hennes första separatutställning var i september 1917 i Stenmans konstsalong i Helsingfors. Hon fick omväxlande kritik, men utställningen överröstades av det finska inbördeskrigets början. Även hennes andra separatutställning 1937 anordnade Gösta Stenman (1888-1947) konsthandlare och hennes gallerist, den gången i sitt galleri på Storgatan 10 i Stockholm. Hon hade hunnit bli 75 år gammal. Utställningen blev en enorm succé. Konstkritikern Gotthard Johansson kallade hennes måleri för ”heligt rum”. Hon blev generad och stolt på samma gång, men att hon skulle komma till Stockholm, det var uteslutet. Hon såg ingen av sina utställningar, vare sig den 1917 i Helsingfors eller den tjugo år senare på Storgatan 10 i Stockholm. Hon ville bara vara ifred och måla. I den Stenmanska utställningen till hennes 80-årsdag ”Hyllningsutställningen” 1942 i Stockholm låter Gösta Stenman hennes egna ord inleda katalogen med citatet: ”Tillståndet mellan dröm och luciditet – det är att måla – är det enda som dövar hjärtats oro.”
Helene Schjerfbeck kunde inte förstå vad som skrevs om henne i finska tidningar eftersom hon inte kunde förstå finska. Hon begrep enstaka ord och uttryck, men svenska var hennes modersmål, som i många finlandssvenska familjer. Hon beklagade sig i 50-årsålder över att hon aldrig hade lärt sig tala, läsa eller skriva finska.
Helene Schjerfbeck var en stor brevskrivare. Det finns tusentals brev bevarade med hennes drivna handstil, flera av dem skrivna till hennes så kallade målarsystrar och de flesta till Helena Westermarck, som ovan citerats i några fall. Den största samlingen finns i Åbo Akademis bibliotek. En annan brevmottagare var hennes vän Einar Reuter och senare blev hennes biograf med pseudonymen H.Ahtela. Han bevarade all korrespondens från henne under åren 1915 till hennes sista aktiva år 1945. Och han hjälpte ibland Gösta Stenman att skriva om konstens villkor. Han citeras i förordet till utställningskatalogen från 1939, där jag förändrat hans inlägg att hänvisa till ett maskulinum till att även gälla ett femininum: ”Konstnären lever före sin tid, sägs det. I ensamhet och ofta fruktansvärd isolering strävar hon mot sitt mål, spanande efter en skönhet och sanning, vilken kanske först blir en följande generation uppenbar. Ju djupare hon pejlar, med desto större makt kommer en gång hennes verk att gripa åskådaren. Det oeftergivliga villkoret är bara att sökandet varit ärligt och osjälviskt liksom utformandet av det sedda, oberoende av om samtiden förstått konstnären eller icke. Den minsta blick åt sidan, det minsta osanna grepp, och verkets subtilitet är förflyktigad som stoftet från fjärilsvingen.”
Det hade börjat skölja nazistvindar över Europa 1935, när modellen Hjördis blev en Flicka med basker och förebådade vad vi senare skulle kalla slutet på en mellankrigstid innan andra världskrigets från 1939 var en förfärande verklighet. Helene Schjerfbeck blev evakuerad undan kriget från Ekenäs och andra orter i sista stund 1944. Efter dessa många förflyttningar kom hon till Saltsjöbadens badhotell i Sverige. Där fortsatte hon att måla under sina sista två levnadsår, hon målade utsikter från sitt fönster, några stilleben och flera märkvärdiga självporträtt.
Lena Holger
Författare, konsthistoriker, curator och ansvarig för flera böcker och utställningar om Helene Schjerfbeck.