Klassiskt
Till katalogen
En del av Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Elfenben har länge varit ett eftertraktat lyxmaterial, lika uppskattat som ädla metaller. Under barocken användes elfenben för både snidade eller svarvade arbeten. De kunde användas till komplicerade geometriska former, pokaler, kannor, figurer och skaft till bestick, men även avbildningar i miniatyr av vardagliga föremål. Materialet importerades från både Afrika och Asien (Indien), även om det förra föredrogs. Det afrikanska elfenbenet var hårdare och därmed svårare att bearbeta, men lättare att polera. Både amatörer, gärna furstliga eller kungliga, och professionella mästare svarvade i så väl elfenben som trä.
Flera av de nu aktuella föremålen kommer från en gammal samling, där föremålen befunnit sig i generationer. Det ena är en svarvad dryckeskanna med ett skickligt skuret handtag med akantusblad. Det profilerade locket kröns av en rund lockknopp. Vid scharneret har det ursprungligen suttit ett tumgrepp, säkerligen av samma runda form. Det andra arbetet är en ovanlig skål med lock. I sidan sitter det handtag utformade som stiliserade akantusblad. Skålen står på tre kulfötter. Den runda formen återkommer som lockknopp. Båda arbetena är förhållandevis återhållna i jämförelse med andra elfenbensarbeten från det praktälskande 1600-talet, men inte desto mindre av hög kvalitet. De framgår inte minst av att båda är tunt svarvade, något som krävde stor skicklighet. Liksom ytterligare en dryckeskanna, från en annan svensk privatsamling, är formerna inspirerade av det dåtida barocksilvret. Den sistnämnda kannan har till och med ett tumgrepp i silver med filigrandekor. Insidan av botten har en stiliserad bladrosett, snarlika förekommer exempelvis på arbeten i de omfattande danska kungliga samlingarna. Rosettens enkla utförande kontrasterar mot den lilla känsligt utarbetade blomman på undersidan av botten. Även miniatyrer av olika föremål har även varit uppskattade. Från nämnda samling kommer även en miniatyrservis. Att svarva små ting i elfenben – så som skålar, pokaler och andra föremål – var omtyckt men komplicerat. De utbjudna föremålen kan antingen vara tillverkade av professionella hantverkare som av amatörer inom den högsta samhällsklassen.
Elfenbensvarvning var inte bara ett tidsfördriv för aristokrater utan lika mycket en nyttig mental övning. Även i unga år fick furstar och ståndspersoner lära sig svarva. I skattkammarsamlingen på Stockholm slott finns exempelvis en dosa förfärdigad 1689 av den sjuåriga prinsen Karl, sedermera Karl XII (SS 189). Inte sällan engagerade furstar skickliga mästare som sina lärare. Hantverket krävde nämligen tålamod och skicklighet, eftersom materialet inte bara var sällsynt utan också känsligt. Den svenske fältmarskalken Magnus Stenbock var en av de många som bemästrade svarven och vars arbeten bevarats. De mest utarbetade föremålen var ofta en virtuos uppvisning i svarvkonstens alla tekniker och var därför åtråvärda i furstliga konstkammarsamlingar. Sådana dyrbarheter visade inte bara ägaren rikedom och intellekt, utan också människans förmåga att forma naturens olika råmaterial, inte bara elfenben utan även bärnsten, bergkristall med flera.