Aktuella auktioner
Se datum och information
Klubbades för 400.000 kr vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13-15 juni 2018
778. Jean Eric Rehn (1717‑1793). Porträtt av Carl von Linné med pipa.
Blyerts och tuschlavering, 18 x 13 cm.
Med påskrift på bakstycke: ”d’après nature par J.E. Rehn 1750” samt med påklistrat papper med den porträtterades namn: ”Carl Linné”.
Proveniens:
Sir Henry Watkin Williams-Wynn (1783-1856).
Mary Innes-Ker, Duchess of Roxburghe (1915‑2014).
Litteratur:
Wilfred Blunt, The Compleat Naturalist; A Life of Linnaeus, 1971, avbildad s. 159.
Sture Linnér, Tidevarv komma, tidevarv försvinna, 2000, avbildad s. 102.
Karin Berglund, Jag tänker på Linné, han som såg allt, 2007, avbildad s. 240.
Efter att ha varit en del av olika samlingar i England sedan åtminstone 1830, har auktionens ”Carl Linné d’après nature par J. E. Rehn 1750” eller ”Linné i hvardagslag”, som detta porträtt även har kallats, funnit sin väg tillbaka till Sverige och Uppsala. Porträttet är med undantag av en liten profilstudie i blyerts av Jean Eric Rehn från 1747, det sista kända originalporträttet av Carl von Linné, fortfarande i privat ägo. Rehns friska och träffande lavering med en villigt poserande, vardagligt klädd, piprökande och värjbärande ”blomsterkung”, är också tillsammans med de tre versionerna av ”Linné i lappdräkt” av Martin Hoffman från 1737, det enda kända porträttet som visar Linné i helfigur. Det är ett porträtt som avbildats i litteraturen bl.a. i Wilfred Blunts ”The Compleat Naturalist; A Life of Linnaeus” (1971) och i Karin Berglunds ”Jag tänker på Linné, han som såg allt” (2007).
Den första kända ägaren av Rehns lavering var diplomaten Sir Henry Watkin Williams-Wynn (1783-1856) som lät litografera porträttet i London 1830 genom J. S. Templeton. En sällsynt litografi som senare fick agera förlaga för J. Engbergs kända träsnitt från 1875 för Ny Illustrerad tidskrift. Sannolikt kom Rehns porträtt i Sir Henrys ägo under hans nästan trettioåriga tjänst som brittisk envoyé i Köpenhamn under åren 1824-1853. I Köpenhamn verkade även Jean Eric Rehns barnbarn, diplomaten Carl Hochschild (1785-1857) som svensk minister åren 1821-1836, och kan möjligen ha givit auktionens lavering till Sir Henry. En annan möjlig tidigare ägare var Sir Henrys far, den illustre konstsamlaren och mecenaten Sir Watkin Williams-Wynn, 4th Baronet of Wynnstay, vilken var god vän med naturalisten och botanikern Sir Joseph Banks, men vi kan inte med säkerhet belägga hur porträttet hamnat i England. Porträttets senaste kända ägare var Mary Innes-Ker, Duchess of Roxburghe (1915-2014), West Horsley Place, som möjligen ärvt Rehns lavering.
År 1750 och åren kring, var Carl von Linné mitt uppe i en oerhört produktiv och viktig period av sitt liv, med nyligen avslutade skrifter och febrilt sysselsatt med nya. En tid då hans tunga arbetsbörda tillsammans med känslomässiga upplevelser, slutligen tog sitt pris. Under sommaren 1750 drabbades Linné för första gången av gikt, vilket lämnade honom sängbunden och i ett synnerligen ömkligt tillstånd, innan han lyckades kurera sig själv med sin nyfunna och nu mycket välkända ”smultronkur”. Från detta år och framåt, under smultronsäsongens cirka fyra veckor, åt Linné smultron fyra gånger om dagen med lite socker och färsk silad mjölk och nästan ingenting annat. Ibland kunde hans dagliga intag av ”Fragaria vesca” vara litervis, eller med Linnés egna ord: ”Han åt smultron var sommar, så länge smultron varade, så mycket härav han förmådde och magen gitte emottaga”. Med empati och intresse anlade Lovisa Ulrika till och med en smultronodling på Drottningholm för ”sin” arkiater och vän. Abraham Bäck, Linnés närmaste vän, skänkte honom även en vacker kallskålsskål i silver, ur vilken smultronen nu kunde serveras stilfullt.
När Linné här vid 1700-talets mitt poserar för Rehn var Linné mitt uppe i skrivandet av sin klassiska ”Iter Scanicum” eller ”Skånska resa”, en resa han företog 1749 och som publicerades 1751. Under det för Linné så hektiska året 1750, fann han även tid att skriva på sin globalt banbrytande ”Species Plantarum” (1753), i vilken han för första gången helt använde sig av den binomiala nomenklaturen.
För att få en uppfattning om Linné som person kan man läsa hans egen beskrivning: ”Han var lätt, hastig, gick fort, gjorde allting prompt, tålde ej sent folk, var sensibel, blev snart rörd, arbetade continuerligen och kunde ej spara sig. Intet öra för musik. Han brydde sig litet om exteriören utan trodde, att karlen borde pryda kläderna men ej vice versa”.
I denna unika lavering av arkitekten och tecknaren Jean Eric Rehn möts vi av en sällsynt avbildning av den berömde botanikern.
Vidare text om Carl von Linné
Vidare, under detta så händelserika 1750, utsågs Carl von Linné till rektor över Uppsala universitet (vårterminen) och färdigställde även sitt viktiga och inflytelserika verk ”Philosophia botanica” , vilket bl.a. blev en ledstjärna hos den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau och influerade den tyska författaren m.m.,Johann W. von Goethe. Ett verk som en giktdrabbad och sängliggande Linné dikterade till sin favoritlärjunge Pehr Löfling, vilken tillsammans med Linnés övriga så viktiga och resande lärjungar, just vid denna tid gavs namnet ”apostlar”.
Puffande på sin kära kritpipa framför den tecknande Jean Eric Rehn, reflekterade Linné kanske över sin ”apostel” Pehr Kalm, som nu var mitt uppe i sitt amerikanska äventyr (1747-1751) på andra sidan Atlanten. Linné som bland annat rökte för att lindra sin kroniska tandvärk sedan barndomen, fann troligen Kalms senare redogörelse för hur t.ex. irokeserna naturligt botade tandvärk, både intressant och användbar. Kalms på upptäckter och upplevelser så rika och viktiga resa till Amerika – där Kalm bland annat blev god vän med Benjamin Franklin under Franklins tidiga experiment med elektricitet och äventyrligt färdades till Niagarafallen 1750, där Kalms utförliga beskrivning av vattenfallen direkt publicerades i Franklins tidning ”Pennsylvania Gazette” under dennes rubrik ”Mr. Kalm’s curious Letter, contg. [the] first good Acct. we have of Niagara Falls”. En minst sagt otåligt väntande Linné, kunde naturligt nog knappt bärga sig, när han fick höra att Kalm återvänt till Sverige med sina ”amerikanska skatter”.
Kritpipan i porträttet, skulle helt rimligen kunna vara tillverkad i Jonas Alströmers pipmakeri på dennes mönsterplantage Nolhaga i trakten av Alingsås. Ett pipmakeri som besöktes under Linnés ”Västgötaresa” 1746, då en synnerligen imponerad Linné besökte sin gode vän och medgrundare av Kungliga Vetenskapsakademien.
Alströmers pipmakeri tillverkade även kritpipor åt tre kungar, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III. Under denna ”Västgötaresa” 1746, fick Linné också av en lustig slump användning för både sin pipa och sin värja under upptäckten av en sandmussla, när Linné och hans sällskap botaniserade vadande i bränningarna utanför Orust. Med högt uppkavlade byxor och med pipan i munnen, såg Linné efter ett tag några märkliga och parvis ställda hål i sanden på havsbottnen. Linné tog sin kritpipa och körde ner skaftet en bit i hålet tills han kände ”något”. Efter detta tog Linné sin värja och körde ner klingan i hålet till värjfästet. Nu konfunderad, då han inte kände ”något”, grävde och grävde Linné i sanden under ytan, tills han genomvåt stod med en ny sandmussla (Mya arenaria) i handen.
Att Linné här bär värja i Rehns porträtt är unikt, intressant och roande. En underhållande men förmodligen helt romantiserad skildring av Linné som ”värjfäktande botanist”, finns att läsa i ”The Life of Sir Charles Linnæus” 1794, skriven av Linnés tidiga levnadstecknare, D H Stoever. Stoevers dramatiska slut, vilket förtjänar att läsas i sin engelska helhet återger händelsen 1734, när sedermera läkaren Nils Rosén med gensvar, ifrågasatte Linnés kvalifikationer att verka som demonstrator vid Botaniska trädgården i Uppsala. Ett ”tilltag”, som tillsammans med andra händelser, tydligen rörde upp mycket starka känslor hos Linné.
“..once bereft of the only means of which he could support himself. No wonder if the wrath of LINNÆUS burst forth in a most unbounded manner. In the access of his rage he forgot himself, his future happiness, and every moral consideration. When Rosen left the senate, LINNÆUS waited on him, with desperate fury drew his sword, and was ready to run it through the body of his enemy, had not the byestanders fortunately wrested from him that instrument of his vengeance. This violent step excited universal notice. Rosen, who was a member of the academy, complained of this gross assault, and of this daring violation of the laws of public safety. The drawing of the sword was alone sufficient to annihilate the whole subsequent plan of botanical reform..”
Linné beskrev själv det dramatiska ”Rosénska” händelseförloppet i sin självbiografi ”Vita II”, 1750, i vilken Linné målade upp en tydlig bild av sin ungdomsilska och den faktiska vedergällning den unge och lätt överkänslige botanikern då planerade. En klok elev i botanik, fick lyckligtvis Linné att lugna sig och glömma händelsen. Om Linné någon gång 1734, drog sin värja mot Nils Rosén under något ”åskeslag” (utbrott) – går dock bara att spekulera kring. En händelse som ledde fram till Linnés senare och privata skrift ”Nemesis Diviina”.
1750, var även ett hektiskt och mycket händelserikt år för den ”gustavianska stilens fader” och slottsarkitekten m.m., Jean Eric Rehn, som inför Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751, bl.a. ritade och formgav den snart blivande drottningens krona och tron, tillsammans med kröningsdräkternas tyger. 1751 blev Rehn likaledes utnämnd till den femårige kronprinsens ritlärare (Gustav III). Rehn hade sedan 1747, rollen som Kungliga Vetenskapsakademiens officiella gravör, och samarbetade följaktligen naturligt med bland annat Linné i dennes projekt och skrifter.
En av Linnés stora drömmar vid denna tid, var att i tidens nationalekonomiska anda, försöka odla den känsliga och gäckande tebusken (Camellia sinensis) i Sverige. Te, hade 1750 hunnit bli nationaldryck hos de lägre klasserna i England, och Linnés ”apostel” Pehr Osbeck, blev efter ett tidigare försök, den som fick försöka att föra hem en tebuske till Sverige från Kina. I slutet av 1750, med Osbeck ombord, hissades seglen på ostindiefararen ”Prins Carl” (30 kanoner) och en äventyrlig seglats till Kanton påbörjades. Linné, som drack sina tre koppar te om dagen, hade också skickat med Osbeck sin beställning på en kinesisk teservis, dekorerad med de nu så välkända och blommande linnearankorna. Väl i Kina, inhandlade Osbeck enligt planen en tebuske, en planta han varsamt vårdade i drygt fyra månader ombord på skeppet. Oturligt nog, ledde dock vibrationer under avfärdens dundrande kanonsalut i Whampoas hamn, till att krukan med den så hett efterlängtade tebusken, föll mot däcket, krossades och slängdes överbord av en oförsiktig sjöman. En synnerligen frustrerad Osbeck fick nu segla hem till Sverige utan Linnés tebuske, men väl med Linnés teservis.
Inte ens Carl von Linné med sin oerhörda kunskap och med sitt enorma självförtroende ”Deus Creavit, Linnaeus Disposuit” (Gud skapade, Linnaeus ordnade), lyckades med konststycket att tämja tebusken – även om Linné efter många och långa turer 1765, blev den förste botanikern i Europa som fick den att vackert blomma.
N.T.A