Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion
11 – 14 juni 2024 »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 11 – 14 juni 2024
Nr 767 Carl Larsson (1853‑1919). ”Jag på gården i Falun”. Signerad CL inom cirkel och daterad 1908. Akvarell med täckvitt på papper lagt på duk, 52 x 74,5 cm.
4.000.000 – 6.000.000 SEK
€ 343.000 – 515.000
Konsul Helge Ax:son Johnson (1878‑1941).
Bukowskis, Stockholm, 27‑30 oktober 1981, kat. nr 310.
En betydande svensk privatsamling.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Carl Larsson – minnesutställning”, 6 mars-5 april 1920, kat. nr 243.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Carl Larsson, Bruno Liljefors, Anders Zorn”, 9 juli-17 augusti 1930, kat. nr 53.
Harriet och Sven Alfons, Carl Larsson skildrad av honom själv, 1952, avbildad s. 218.
Daniels Sven Olsson, Carl Larsson i Falun. Skolhushållet och Mutter på Tuppen i Östanfors, 1998, avbildad.
Ulwa Neergaard, Carl Larsson. Signerat med pensel och penna, 1999, upptagen i katalogdelen under år 1908 som kat. nr 1261.
Annette Robertsdotter Mård, Carl Larsson som Falubo 1907-1919, 2004, s. 8.
Gång på gång bjuds vi in till Carl Larssons värld. Är det inte ungdomens år på den franska landsbygden, där han mötte sitt hjärtas Karin och han hittade hem i akvarellen som uttrycksmedel, så är det till monumentalmålaren som utför nationalklenoder på beställning. Generöst avbildade han hemmet och familjen i Dalarna där resultatet blir till vida uppskattade bilder och böcker, som även skulle få stor påverkan på inredningsideal och en ny syn på hemmiljön. I sina många finstämda porträtt, i synnerhet av sina egna och andras barn, och förstås ofta hans kära Karin, finner vi en konstnär som skickligt förevigar personer i sin närhet. Men kanske är det i konstnärens självporträtt som Carl Larsson riktigt bjuder på sig själv.
Med stadig blick, lång vit målarskjorta och svart bredbrättad hatt står Carl Larsson framför sitt staffli på gårdsplanen i Falun. Sonen Esbjörn iklädd mössa syns i förgrunden – som vanligt är det ett av de älskade barnen som med pensel ska avbildas på hans uppspända papper. I bakgrunden syns det så kallade skolhushållet, den gula två våningsbyggnaden hade utökats med en ateljébyggnad och under det stora fönstret syns stiliserade blommor. Här står han, konstnären i egen hög person – ”Jag på gården i Falun”!
I april 1907 förvärvade Carl och Karin Larsson stadsgården på Blindgatan i Falun. Det så kallade skolhushållet blev familjen Larssons hem under vintrarna när barnen gick i skolan inne i Falun. Det vill säga dottern Suzanne hade slutat skolan för flera år sedan och utbildade sig till sjuksköterska på Sophiahemmet, men Pontus gick sista året på Högre allmänna läroverket, och flickorna Lisbeth, Brita och Kersti gick på den Elementära flickskolan kallad Valhalla. Den yngste sonen Esbjörn var knappa 7 år och snart redo för skolgång.
För att kunna upprätthålla sin konstnärliga utövning byggdes en ateljé till, som även nyttjades som salong och vardagsrum. Hemmet dekorerades och anpassades av Karin och Carl. Det lär finnas ett 30-tal målningar med motiv från och vid skolhushållet, och det var även här som Carl Larsson utförde förberedelserna för ”Midvinterblot”. På gården finns också etsarstugan, en lillstuga som köptes till och användes både som grafisk verkstad, gäststuga och Carls sovrum. Den kallades ”Mutter på tuppen”, efter en vindflöjel på stugans tak föreställande en tupp på vilken en svarvad gumma placerades, ett namn som känns igen hos en krogvärdinna omnämnd av Bellman i Fredmans epistlar. Förutsättningarna för konstnärens grafiska utövande förenklades i den nyinredda stugan så produktionen av etsningar blev mer frekvent.
I ”Åt solsidan”, som vännen och förläggaren Karl Otto Bonnier ger ut 1910, triumferar Carl Larsson: ”Jag har riggat upp mig betydligt sedan jag först visade er mitt hem. Nu har jag två hem, det gamla och så skolhushållet i Falun”. Det ”gamla” är förstås det välkända Lilla Hyttnäs i Sundborn. Han beskriver livet i det nya skolhushållet: ”Där, i ateljern, sitta vi om kvällarna och dåsa; jag läser högt för min hustru, eller flickorna spela på pianot, nu för tillfället rent av fyrhändigt. Om dagarna är jag sysselsatt med att förstöra de små akvareller som jag förut målat friskt och glatt någonstans, under kontroll av naturen själv”. Mellan skolhushållet inne i Falun och Lilla Hyttnäs färdades man med häst och vagn eller häst och släde. Ibland tog man en tvåtimmars promenad mellan hemmen. Carl Larsson berättar målande om detta i ”Åt solsidan”: ”I söndags kväll gick jag med barnen härifrån öfver berget, Hästberget till Falun, en två timmars väg. Jag har det knepet, att stoppa en smörgås i fickan, och under jag stretar uppför det alltför runda berget, säga åt mig själf: ’Stå på dig, min gosse lilla, när du kommit på toppen får du mumsa!’ Så ändtligen på höjdplatån sätter jag mig på en stubbe, sätter i mig smörgåsen, sätter sedan en cigarr i min mun, och sen så bär det gladeligen utför tills jag är i residensstaden. Så där ränner jag ofta och ligger som en rem mellan mina båda hem”. ”Åt solsidan” illustrerades av Carl Larssons vackra bilder. De visar att faluhemmet gjordes hemtrevligt med rum som gick i gult, rött och grönt i en harmonisk blandning med vitt. Konstnärsparet smyckade väggarna med egen och vänners konst, Karins textilier och blomsterarrangemang fanns i varje rum.
Få konstnärer har på ett så genomgripande sätt påverkat det svenska kulturarvet som Carl Larsson. Genom sin konst kom Larsson att definiera det vi upplever som det genuint svenska i allt från inredningsideal till vår bild av livets enkla skönhet. Denna konstnärsgärning har gjort honom till en av våra mest välkända och älskade konstnärer. Carl Larssons liv tog sin början under ytterst enkla förhållanden. Han föddes i ett fattigt hem i Gamla stan i Stockholm. Hans konstnärstalang upptäcktes i ung ålder och som trettonårig uppmanades han av sina lärare att söka till Konstakademien. Det var tidigt hans penna som blev hans inkomst då han som retuschör och illustratör kunde tjäna sitt uppehälle. Carl Larssons inledande karriär präglas av ett sökande efter det egna uttrycket samt år av ekonomiska svårigheter. I den välkända konstnärskolonin i Grez-sur-Loing föll bitarna på plats för honom konstnärligt men lika mycket på det privata planet, för det var där Carl och Karins kärlekshistoria började. Den unge Carl Larsson hade som så många andra lämnat Stockholm efter sina studier vid Konstakademien för att finna lyckan och inspirationen i konstmetropolen Paris. Tillsammans med Ernst Josephson bar det av söderut men väl där hade han fått kämpa med fattigdom, sjukdom och depression när han uppgiven följde med Karl Nordström till Grez. Carl och Karin möttes och förälskade sig snabbt i varandra och när Carl förklarat sin kärlek uppmanade hon honom att först fråga hennes föräldrar, varpå Carl genast författar ett brev: ”Herr och Fru Bergöö. Jag gör pinan kort: Jag älskar Er dotter!”. Efter ett brev från Adolf Bergöö med positivt besked kan så Carl Larsson och Karin Bergöö kungöra sin förlovning på Karins födelsedag den 3 oktober 1882. Deras första dotter Suzanne föddes i Grez 1884. Hemma i Sverige igen etablerades sig Carl och Karin med familjen på Lilla Hyttnäs i Sundborn i Dalarna, och det var där många av hans välkända och omtyckta bilder skapades, liksom senare även i skolhushållet i Falun där de spenderade en stor del av sin vardag tillsammans med barnen.
Det är inte bara hemmets skönhet och den svenska lantliga idyllen som ligger oss så varmt om hjärtat i betraktandet av Carl Larssons konstnärskap. Det är även konstnärens kärleksfulla gestaltningar av den egna familjen som har kommit att ligga till grund för hans mest älskade verk. Det är just i hemmets vrå där familjen avbildas som Larsson bäst lyckades förmedla sin genuina vördnad för livets enkla skeenden. Carl och Karin fick åtta barn tillsammans (sonen Ulf född 1887, gick bort 1905 till följd av en blindtarmsinflammation och hans död drabbade föräldrarna hårt, och Matts dog bara två månader gammal 1895). De älskade barnen blev konstnärens mest kära modeller tillsammans med de barnbarn som följde.
Vid sidan av hans välkända familjebilder och det tidiga friluftsmåleriet, målar Carl Larsson monumentala verk på beställning, konstnärs- och författarvänner liksom barn och kvinnor fastnar på hans dukar och akvarellpapper. Vid sidan av detta utför han även grafik och illustrationer. Ytterligare en viktig kategori i hans konstnärskap, med fokus på konstnären själv, är hans självporträtt.
Görel Cavalli-Björkman tar upp temat självporträtt i sitt kapitel om porträttmålaren Carl Larsson i Nationalmuseums utställningskatalog från 1992, där hon beskriver hur de engagerade honom och att han i sina brev gav uttryck för känslan av att tillhöra en obruten tradition av självporträttmåleri, och att han förde det konstnärliga arvet vidare från de stora mästarna. Självporträtt är en genre där konstnärer ofta framställer sig självmedvetna i sitt uttryck och enligt en tidig idé gärna gör anspråk på genialitet, som alltsedan renässansen förknippats med det konstnärliga skapandet.
Carl Larsson utför under hela sin konstnärsgärning självporträtt. Modellen finns förstås nära till hands, och förutom att det blir ett ingående studium av sig själv, är det också ett sätt att manifestera och framhäva sig och sin begåvning – flertalet av självporträtten finns i dag bevarade i museisamlingar. Det första självporträttet målades i olja år 1887 när konstnären var lärare vid den nya målarskolan på Valand i Göteborg. Cavalli-Björkman beskriver en del av självporträtten som spegelbilder där konstnären ser rakt på oss och visar oss ofta sin lek med spegeln. Han utför flera verk 1895 just med interaktion med en spegel, exempelvis ”Brita och jag” som beställdes av Pontus Fürstenberg, där solskensbarnet Brita står balanserandes på sin fars axlar. I flera av konstnärens verk där han avbildat sig själv är han inte ensam. I auktionens ”Jag på gården i Falun” syns den 8-årige sonen Esbjörn i förgrunden, andra välkända exempel är nyss nämnda ”Brita och jag” (Göteborgs konstmuseum), ”Självporträtt” från 1895 med lilla Brita som kikar fram (Prins Eugens Waldemarsudde), ”Spegelbild med Brita” från 1895 (privat ägo), samt ”Självrannsakan” från 1906 i Uffizierna i Florens, där Karin anas i bakgrunden, bland flera andra. Vidare avbildar han sig själv i helfigursporträtt, exempelvis det där han iklädd röd rock står framför en kartong till plafonden i Operans foajé från 1900 (Göteborgs konstmuseum) – här ser vi monumentalmålaren på toppen av sin karriär. Några år senare tillkommer ett par självporträtt där vi snarare möter dalkarlen – iklädd sin vita målarblus och den svarta hatten, just som i auktionens ”Jag på gården i Falun”.
Den framgångsrike och talangfulle konstnären står stadigt – självmedveten, distanserad och med en aning ironisk blick. Linjeföring och penselns virtuosa handlag känns igen, den karaktäristiska monogramsignaturen inom cirkel är helt överflödig. Ingen annan konstnär kan stå bakom den här bilden som förkroppsligar det vi älskar allra mest hos Carl Larsson och som gjort att han för alltid skrivit in sig i vår svenska konsthistoria som en av de främsta, mest älskade och inflytelserika. Auktionens ”Jag på gården i Falun” kan räknas som ett av konstnärens främsta självporträtt. Här erbjuds möjlighet att förvärva ett av få självporträtt i privat ägo, centralt i konstnärens produktion, från en tid då han skördade frukterna från sin mästerliga och framgångsrika konstnärskarriär och lever lyckligt familjeliv i Dalarna. ■