Klassiskt & Asiatiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 9-11 december 2020
Nr. 349 Carl Larsson (1853‑1919). I evig vila. Monogramsignerad och daterad C.L. 1878. Olja på duk, 24 x 34 cm.
Sannolikt föreställande Wilhelmina Holmgren på sin dödsbädd.
100.000 – 150.000 SEK
€ 10.000 – 15.000
I en evig vila, draperad i vitt och omgiven av blommor, har den unge konstnären förevigat vad som torde vara hans första stora kärlek och vän, Wilhelmina Holmgren. Den 29 mars 1877 går hon tragiskt bort och med stor sorg drar Carl Larsson till Paris en tid senare, kanske för att få lite andrum och börja om på nytt.
Det är en ung man, som har vuxit upp under knappa förhållanden i Stockholm, som skrivs in vid Konstakademiens förberedande teckningsskola, Principskolan år 1866. Att Carl Larsson skulle komma att bli en av de mest berömda och folkkära konstnärerna i Sverige var det nog ingen som anade då, och vägen dit var lång och ibland mörk för den begåvade konstnären. Och det var vid Konstakademien som han lärde känna Wilhelmina.
Carl Larsson beskriver själv i ”JAG” deras relation (s. 98–99):
”Jo, där [i ett lusthus på vägen till Nacka] började också ett förhållande med en av de kvinnliga eleverna som tagit sig hit ut. Detta är mer än pinsamt för mig att vidröra … Må det vara nog att här medge att utan denna uppoffrande kvinna hade jag antagligen på visst sätt, gått under. Hon uppehöll min tro på mig själv; hon försökte ge mig en renare och högre uppfattning av mitt kall. Välsignat hennes minne! Hon dog när hon gav liv åt vårt andra barn. Det första var då redan dött.
När jag strax därefter reste till Paris anförtrodde jag barnet åt min mor. Där fick jag ett brev från henne att den lilla var svårt sjuk, och ’dog inte barnet skulle det leva utan sitt förstånds fulla bruk’. Aldrig har väl någon mera inträngande, hetare, gråtande, vridit sina händer inför Guds fötter … Jag blev bönhörd: det lilla livet släcktes.
Denna kvinnas kärlek var både moderns och älskarinnans. Hon var nämligen äldre än jag och räknade nog inte med förhållandets beständighet. Hon räknade ju rätt, även om det blev på ett sätt som ingen av oss hade tänkt …
Jag sörjde djupt, det var tomt efter denna hängivna vän. Om sommarnätterna – det var den årstiden – gick jag ut till kyrkogården och sov på hennes grav. Men en natt hör jag i den stora stillheten ett par knackningar nere i graven! Ännu en gång. Jag liksom raglade i väg, men kom att tänka på att det möjligtvis kunde vara någon skendöd i den stora fattiggraven i närheten. Jag är glad att kunna säga att jag trots känslan av att vara kringsvävad av andar hade modet att gå tillbaka och ropa ner i den stora gropen: ’Är det någon där?’ Tystnad. Så nådde jag åter grinden.
Dagen därpå reste jag.”
Wilhelmina Holmgren, född den 7 juli 1840 i Stockholm, var också hon konstnär och utbildade sig vid Konstakademien. Mycket lite är känt om henne, men man vet att både hon och Carl Larsson under en period bodde, kanske tillsammans, på Brunkebergs hotell. Endast ett par verk av Carl Larsson föreställande Wilhelmina Holmgren är kända: en oljemålning med Wilhelmina stående samt ett mindre porträtt i akvarell – båda i privata samlingar – samt nu denna oljemålning som här presenteras i auktionen.
Carl Larsson korresponderade med sin vän konstnären Mauritz Lindström och i ett brev till honom daterat 14 april 1875 skriver han:
”Jag har nu flyttat till Ladugårdslands tull, der jag bor vägg om vägg med gumman Holmgren och hennes dotter. Just när detta skrifves skiner solen in i mitt vackra sommarresidens, en stor hvit pudel står med framtassarna på bordet och med spändt intresse följer min penna med ögonen; utanför Werandan som är omvirad med knoppande caprifolium sitter två qvinnor – fröken H och en annan liten blåklädd, förtjusande artonårig rik och munter tös […]. Som du ser är jag alldeles i mitt element och kan förena stadslifvets och landtlifvets behag i en treflig idyll”.
Kort efter Wilhelminas bortgång skriver Carl på nytt till Mauritz Lindström, den 4 april 1877:
”Min snälla Mauritz!
Utan något hopp om svar ämnar jag likväl skrifva ett par rader tillkomna af ett slags behov att meddela dig mina bekymmer och uttrycka min glädje öfver dina framgångar som fått ett officiellt bekräftande genom din utnämning till Akademiens agrée och hvartill jag på det hjertligaste får gratulera!!! –
När jag, för att tala om mina bekymmer nämner att Mina Holmgren är död, vet jag att det skall smärtsamt beröra dig, som på de få gånger vi tre vore tillsammans icke kunde undgå att märka att det var en qvinna som man icke träffar hvar dag och som räddat mig från att försoffas …
Hennes minne skall alltid blifva mig heligt och må denna stolta gestalt ständigt stå lifvligt för mitt öga tviflar jag icke att mitt konstnärskapskall blifva värdigt och sant. Hon och Du äro de enda menniskor som hafva älskat mig, trott på mig – hon och du äro de menniskor som äro mig kärast; nu är det åter blott du. […] Den 15 de April reser jag till Paris och skall då börja att blifva konstnär eller gå under; ’allt eller intet’ blifver mitt valspråk. Som du märker är jag trots alla sorger lika naiv, men tröstar mig med en stor tysk filosofs ord att ’Naivité är snillets särskilda privilegium’…”
Auktionens rörande målning är måhända konstnärens minnesbild av den tragiska bortgång som drabbade hans vän, daterad året efter att hon lämnade jordelivet. Hon har förevigats i en finkänslig avbild. Efter hennes bortgång reste Carl Larsson till Paris, dock med en skral reskassa som snart tog slut och efter hösten och vinterns svält och fattigdom tvingas han att återvända till Sverige där han återupptog illustratörsbanan. Hans nästa resa till Frankrike ett par år senare skulle få ett lyckligare slut.