Auktion: Klassiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 16-18 juni 2020
Nr. 48 Carl August Ehrensvärd (1745‑1800) Nattvardsscen; karikatyr föreställande ärkebiskop Uno von Troil (1746‑1803). Blyerts och tusch på papper, 22,5 x 20,5 cm.
UTROP
15.000 – 20.000 SEK
€ 1.400 – 1.900
Denna tidigare opublicerade teckning är en av Ehrensvärds sista kända karikatyrteckningar. I slutet av januari 1800 reste han och hans hustru från Tosterup i Skåne till Stockholm i affärer. På återresan i början av maj insjuknade han och dog i Örebro den 21 maj. Ehrensvärds hälsa hade varit vacklande en längre tid och försämrades ytterligare under vistelsen i Stockholm. Han hade haft för avsikt att besöka den pågående riksdagen i Norrköping, men var tvungen att avstå.
Teckningen visar en nattvardsscen i form av ett stilleben. Föremålet till vänster torde vara en stek, fårfiol eller liknande köttstycke. En stek med en liknande form avbildas av Ehrensvärd i ett brev till kusinen Carl Ehrensvärd skrivet i april med hänvisning till ”Ricksdagen” (G. Bergh, C. A. Ehrensvärds brev, Vol. II, 1917, s. 398). Längst till höger i bilden skymtar en pumpa. Denna frukt symboliserar välstånd, tillväxt och överflöd. Den ståtliga pokalen måste uppfattas som en nattvardskalk och fatet, på vilken en figur har placerats, är en paten, dvs den tallrik på vilken oblat placeras i samband med nattvarden. Oblaten representerar Kristi lekamen. Figuren i centrum är ett porträtt av ärkebiskop Uno von Troil. Ehrensvärd själv överblickar scenen i form av en papegoja! Detta kan förefalla bisarrt, men i breven till sin kusin Johanna Elisabet von Törne, gift med landshövdingen Mikael von Törne (1726-1796) på Ekensberg i Sörmland, avporträtterade sig Ehrensvärd ofta själv i form av en papegoja. Teckningen kan ha ingått som bilaga i ett brev till kusinen. Uno von Troil finns inte med i personförteckningen i Gunhild Berghs mycket noggrant redigerade utgåva av Ehrensvärds brev. Han var således ingen person som Ehrensvärd stod nära eller i vanliga fall hade kontakt med.
Sammankallandet av riksdagen i Norrköping 1800 har sin bakgrund i Sveriges prekära ekonomiska läge framkallat av två års missväxt, blockerad utrikeshandel och svår inflation. Att den förlades till Norrköping berodde på att Gustaf IV Adolf, blott 21 år gammal, hyste misstro mot stockholmarna. Han kände sig osäker i huvudstaden där det fanns en opposition mot enväldet och där även öppet republikanska tongångar gjort sig hörda. Detta gällde också i studentstaden Uppsala som ansågs vara ett ”jakobinskt” fäste. Här verkade den så kallade ”juntan” starkt påverkad av franska revolutionens ideal. Av samma skäl hade man också valt att förlägga kungens och drottningens kröning till Norrköping. Riksdagen öppnades av kungen den 15 mars och avslutades den 15 juni. Kröningen ägde rum den 3:e april i S:t Olai kyrka och förrättades av ärkebiskop Uno von Troil. Ärkebiskopen var också talman för prästerskapet, ett av de fyra stånden representerade på riksdagen.
I sitt ovannämnda brev till sin kusin är Ehrensvärd kritisk till den församlade riksdagen, vilka enligt honom främst såg efter sina egna särintressen, under det att folket svalt: ”Och resultatet blir att efter Ricksdagen efter Ringningen efter Predikningarne efter för Bönerne blir värre än förut”. Rent allmänt hyste Ehrensvärd kritik mot prästerskapet: ”Ett skrå som intet tillhör en Physisk värld kan inte vara skickad att leda oss i denna”. Stick i stäv mot teologernas lära har han sin egen teologi i den frågan vilken han presenterar i sitt verk ”Utkast styckevis till en philosophie. Frontespice på en moralisk och politisk hand bok”, avslutad vintern 1800: ”Där Människan först insattes var det i världen, det er därföre hon först bör lefva där”. Kanske han i den aktuella karikatyren vill framhäva just detta: istället för att dela ut Kristi lekamen och blod, borde prästerskapet verka för att tillgodose folkets grundläggande behov.
Nattvardskalkens framträdande placering i kompositionen och dess storlek i förhållande till figuren kan möjligtvis relateras till en berättelse som florerade rörande von Troils karaktär. Uno von Troil var vida känd för sin rättskaffenhet. Berättelsen berör en silverpokal avsedd som muta och illustrerar von Troils stora rättspatos (Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenske män, Vol. 18, 1850, ss. 338-9):
”Såsom lärd fortfor Troili intill sin död att uppbära rättvis aktning./Så må följande drag af hans oegennytta, såsom en anledning till den stora Flodinska stipendii-donationen, anses förtjänt af hågkomst. Han hade en gång såsom Biskop i Linköping rest till Stockholm. En morgon finner han för sin dörr en betjent med en stor förgyld silfverpocal jemte helsningar från husbonden att Hr Biskopen ville motta den såsom ett minne af tacksam erkänsla för åtnjuten godhet. Biskopen, som yttrade sig väl känna dens namn, från hvilken helsningen medfördes men icke anledningen, varför den dyrbare minnesgåfvan erbjöds, bad betjänten återvända med pokalen. Denne återkom andra gången, men måste åter gå med oförrättat ärende. Tredje gången infann sig den game husbonde sjelf och förklarade anledningen vara den välvilja varmed Biskopen understödt en nådeansökan af hans broders sterbhus, hvilken varit prest i Östergöthland. Biskopen förklarade då att hvad han i denna del gjort hade skett med afseende på rättvisa och billighet, men ej med afseende på personliga förhållanden. Han vägrade derföre att mottaga den erbjudna gåfvan, och alla försök att förmå honom till mottagandet voro förgäves. Men gubben var enträgen. Då besinnade sig Biskopen och yttrade, att eftersom han ändtligen ville ha Biskopen begåfvad, detta på intet bättre sätt kunde ske än om han inrättade ett stipendium åt beggederas Östgöthar. Gubben lofvade det, och tillika att göra det frikostigt. Han höll ord och så blev denna bägare, lik den Pindarus omtalar, en Άγλαία AgXn [ärevördig präst], i det att Borgmästare Sa. Conr. Flodin – så var den ädle gästens namn – år 1795 uppsatte ett testamente, enligt hvilket räntan af det ansenliga capitalet 17,025 Rdr B:co tilldelas trenne studerande af Östgötha och en af Stockholms nationens medlemmar vid Upsala Universitet.”
Det sista bevarade brevet av Ehrensvärds hand är från den 30 april och riktat till Johan Tobias Sergel. Denne befann sig i Norrköping och skulpterade drottningens byst. ”Nu reser jag min väg medan den bäste vännen står och skapar Gudars Bild – jag har ingen hälsa/”(Bergh, op. cit., s. 421). Han avslutar brevet med en bild av sig själv och Sergel då de faller i varandras armar. Idén är hämtad från Gotthold Ephraim Lessings lilla polemiska skrift ”Wie die Alten den Tod gebildet”, från 1769, en vägvisare för nyklassikerna då de skulle teckna dödens bild. Lessing avbildar en romersk sarkofag där två genier ses omfamna varandra. De flankeras av ett par gestalter med nedåtvända facklor: Sömnen och Döden (S. Å. Nilsson, 1700-talets ansikte, Carl August Ehrensvärd, 1996, s. 319).
Uno von Troil (1746–1803) hade en spikrak karriär inom prästyrket. Redan 1786 utnämndes han till ärkebiskop. En del av bakgrunden till den snabba befordringsgången torde sökas i det faktum att Gustav III gärna gav företräde åt adliga präster, samt att von Troil även visat stort intresse för upplysningens idéer vilka låg kungen varmt om hjärtat. Under åren efter examen i Uppsala hade von Troil företagit en längre resa i Europa och då bland annat satt sig i förbindelse med Rousseau, Diderot och d’Alembert. Uno von Troil besökte även Island tillsammans med Sir Joseph Banks och Linnés lärjunge Daniel Solander, vilket han sedermera skildrade i det till flera språk översatta verket Bref rörande en resa till Island (1777). Han kom att stå Gustav III nära under hela dennes liv, fanns vid konungens dödsbädd och höll också likpredikan över honom. Som ärkebiskop intresserade sig von Troil främst för fattigvård och undervisningsväsende. Han arbetade också ihärdigt med allmänkyrkliga frågor, framför allt med ny psalmbok och ny kyrkohandbok. 1793 utkom såväl hans Förslag till kyrkosånger för Svenska församlingen som Förslag till en ny kyrkohandbok, båda präglade av hans önskan att modernisera det kyrkliga språkbruket. För den hävdvunna liturgin hade han dock den största vördnad och tack vare honom fick denna förbli förhållandevis orörd i Svenska kyrkan även under upplysningens tidevarv.
Uppsala Auktionskammare ber att få framföra ett varmt tack till Sten Åke Nilsson, professor emeritus i konstvetenskap vid Lunds universitet, för hans värdefulla synpunkter i samband med katalogiseringen av detta verk.