Klassiskt
Till katalogen
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 15-18 juni 2021
Nr. 743 Bruno Liljefors (1860‑1939). Beckasin i vass. Signerad Bruno Liljefors. Olja på pappannå, 26 x 34,5 cm.
Med blyertspåskrift a tergo: ”Beckasin i vassen år 1906”.
150.000 – 200.000 SEK
€ 15.000 – 20.000
I den gröna vassens skyddande strån ligger en beckasin gömd. Knappt skönjbar har hon kamouflerat sig för att undslippa rovdjur och människa. Med ett vaksamt öga och med stor kunskap och kärlek till naturen har Bruno Liljefors ändå lyckats fånga henne – om än bara på sin duk. Det är i ögonblicksbilderna hämtade i naturen som Liljefors briljerar. Som ingen annan har han skrivit in sig som vår främsta svenska djur- och naturmålare genom alla tider, och genom auktionens ”Beckasin i vass” är det synnerligen tydligt varför.
K. E. Russow tar upp beckasinen i Liljefors målningar i en paragraf i Bruno Liljefors. En studie från 1929: ”Tor Hedberg skrev en tid förut ’Detta enkla motiv är återgivet med en hänförande sanning och en koloristisk finhet och en känsla som gör dessa målningar till pärlor i hans produktion’. Jag beundrar hos dem, utom det som Tor Hedberg framhåller, den slutna konstnärliga uppbyggnaden och det sätt, varpå de små fåglarna dominera hela tavlan.”
Storheten ligger ibland i det lilla, i det till synes enkla. Björn von Rosen, i en av hans aforismer citerad i Om naturtrohet, 1968, sätter fingret på det: ”Om du vill varsebli det osynliga, betrakta då mycket noga det synliga.” I Liljefors målning betitlad ”Vassbunke”, från 1907 i Thielska Galleriet har konstnären studerat linjernas och valörernas samspel. Målningen tangerar abstraktionens utkanter, en värld av korsande former som delvis reflekteras i vattnets speglingar. Målningen har starka beröringspunkter med den aktuella målningen utförd ett år tidigare.
Liljefors hade tidiga upplevelser av beckasiner. De skygga vadarna förekommer i skissböcker från akademitiden, några år senare målar han några beckasiner ute i vattenlandskapet, och åren kring 1890 tillkommer en serie som på ett inträngande sätt skildrar såväl den ”skyddande likheten” som fåglarnas beteenden vid boet eller med ungarna bland tuvorna. Allan Ellenius redogör i kapitlet ”Ekologisk syntes” i Liljefors. Naturen som livsrum från 1996 för just den skyddande likheten, den symbios mellan naturen och djuren som skapar ett skyddande livsrum för djuren. Under 1900-talets första sekel var detta högst aktuellt för Liljefors. När han 1906 utförde den kända bilden ”Rapphönskull” (Thielska Galleriet), kompletterade han titeln med den programmatiska beteckningen “Skyddande likhet”. Instinkten låter fåglarna avteckna sig mot den bakgrund som minst avslöjar deras existens.
När Bruno Liljefors själv ägnar ett särkapitel i sin bok Det vildas rike, 1934, åt den skyddande likheten exemplifierar han uteslutande med beckasinen och fågelns märkliga likhet med de ockrafärgade tuvorna, vilkas utseende upprepas i ryggens färgteckning, ett exempel är en målning daterad 1902. Samtidigt med målningarna från tiden kring 1890 gjorde han bilder där fågeln skildras som en försvinnande liten del av våtmarkspanoramat och med räven smygande in från bildperiferin mot sitt byte. I auktionens målning, där Liljefors avbildat en enkelbeckasin, saknar bildrummet avgränsning, ingen tydlig horisont bidrar till att precisera avstånden, vilket i sin tur är en antydan om att fågeln inte undgår hot ovanifrån eller ifrån smygande rovdjur. Trots skyddet av terrängen är hotet således ständigt närvarande.
Vid 1890 nåddes den svenska publiken av en översättning av Alfred Russel Wallace arbete Darwinism. Redan på 1870-talet hade hans teori om den skyddande likheten och färgernas kamouflerande roll presenterats för en bred svensk publik, endast några år efter att Wallace med en ryktbar uppsats inlett debatten. Huvuddragen av de kriterier Wallace utvecklar har med mindre justeringar accepterats av den moderna evolutionsbiologin. En kardinalpunkt är djurens anpassning till den allmänna färgkaraktär som präglar biotopen. Wallace kunde som god darwinist slå fast att det varken är slumpen eller någon gudomlig skapelseplan som förklarar varför djuren i deras naturliga sammanhang så ofta tilltalar skönhetssinnet. Allt styrs av nyttan, ändamålsenligheten, och det subtila samspelet mellan individ och miljö i den ständigt fortlöpande utvecklingsprocessen.
Tiden hade otvivelaktigt mognat för en konst som skildrade djuren i deras skiftande livssituationer och som gjorde samspelet med miljön till ett huvudproblem. I inledningen till Liljefors bok Ute i markerna, från 1912 är utgångspunkten behovet av kunskaper hos betraktaren. För att underlätta detta sammanställde han några anvisningar som han ansåg nödvändiga för den som vill fördjupa sig i hans bildvärld. Utan insikter om djurens livsbetingelser blir upplevelserna av bilderna bristfälliga. Liljefors böjelse för djurens apparition i terrängen bottnade i deras uttrycksfulla bild av jämvikt och fullkomlighet i sitt slag och deras organiska sammanhang med naturen.
Liljefors visar i auktionens ”Beckasin i vass” ett utsnitt ur de vildas rike. Han kombinerar skickligt en snabb penselföring och ett nära detaljstudium av fågeln och dess omgivning genom den skyddande likheten. Med sin mästerliga teknik där konstnären vänder på penseln och med spetsen ristar in streck i den blöta färgen låter han vasstrån träda fram. Långsamt drar vinden fram och låter vassen stilla vaja fram och tillbaka. Vattnet krusar sig på ytan. I tryggt skydd kan beckasinen slappna av omedveten om att hon för en stund stjäl all vår uppmärksamhet.