Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion 13–16 juni »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 13 – 16 juni 2023
Nr 339 Artur Bianchini (1869‑1955). ”Tåget lämnar stationen”. Signerad och daterad Artur Bianchini -98. Olja på uppfodrad duk, 113 x 153 cm.
80.000 – 100.000 SEK
€ 7.000 – 9.000
Folkets Hus konstsamling, Stockholm, i gåva från konstnären.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Vår konst – er konst”, 26 april-27 maj 1990, kat. nr 148.
Tore Hultcrantz (red.), Vår konst – er konst: ett arbetarrörelsens museum, utställningskatalog Liljevalchs konsthall, 1990, avbildad s. 72.
Den bolmande röken väller fram ur ånglokets höga skorsten som böljande sveper sig runt lokets väldiga formation. Det visslar, gnisslar och bankar i det mörka landskapet när det majestätiska loket sakta börjar sin resa ut från bangården. Lokets starka lykta lyser upp en gata i natten och i bakgrundens blånande landskap kan bebyggelsen omkring stationen endast skönjas. I en av sina mest karaktärsfulla kompositioner bjuder Artur Bianchini på ett imponerande skådespel och när målningen ställdes ut på Södra Sveriges Konstförening i Malmö hösten 1899 skrev man den 27 oktober i tidningen Arbetet att ”Arthur Bianchini, en af de ”unge” bidrager med ett par mycket kända och mycket omtvistade dukar, ”Tåg som lämnar stationen” och ”Kyrkogården i Sandhamn”. Den förras egendomliga motiv förfelar här alldeles sin verkan genom belysningen”. Idag känner vi Artur Bianchini främst genom hans stämningsfulla målningar med motiv som oftast hämtats från Sandhamn eller olika delar av Stockholm. I slutet av 1800-talet var han dock en av de ledande konstnärerna i sin generation, han deltog aktivt i det svenska konstlivet och var en drivande kraft bland yngre konstnärer. Kanske har han något oförtjänt idag inte uppskattats på det sätt han egentligen torde förtjäna.
Bianchini studerade i Paris under 1889-90 vid Académie Julian och fortsatte året därpå för Richard Bergh i Stockholm. Hans starka kolorit och färgkänsla uppmärksammades särskilt och han hade en förkärlek för storvulna motiv med stark karaktär. När han deltog i Konstföreningens utställning på Valand omskrevs han i Göteborgs Morgonpost den 6 mars, troligen är det auktionens målning som åsyftas fast här benämnd ”På vexelspåret”: ”Flere större arbeten utställer den unge målaren Arthur Bianchini. Det finns något hos denne konstnär, något starkt personligt och därjämte öfver hela framställningen en viss drömmande charme, hvilket allt tyder på en originell och afsevärd begåfning. Ännu finnes här dock åtskilliga fel att bortarbeta: färgen är ibland något rå, verkar en smula oreflekterad och onödigt hård, och brister finnas såväl i teckning som i afvägningen af motiven. Främst bland de nu exponerad ställa vi för vår den ”På vexelspåret” som knappast störes af något af de antydda felen, utan där konstnären funnit ett synnerligen pregnant och vackert uttryck för mellandagern i morgongryningen, som kontrasterar mot den skarpa konturen af banhallen och de bjärta lokomotivlyktorna.”
Såsom ofta är det ibland inte helt lätt när en ny generation skall etablera sig hos publiken och under det förra sekelskiftet rådde det i Sverige vissa motsättningar inom olika grupperingar. Bianchini företrädde de unga och samlade i sin Röda bok, ”en fruktansvärd publikation i ett exemplar med drakblodsröda pärmar och blad. I denna stå en stor del af de oförrätter som begåtts mot den yngre upptecknade, men hvarken publiken eller de äldre få någonsin skåda eller läsa detta för alla tider hemlighetsfulla syndaregister. De som syndat torde få nöja sig med vetskapen om att deras synder finnas bokförda. Och om detta inte är dem till tröst så bör det åtminstone vara dem till en hälsosam varning för framtiden” om vilket Sancho Panza berättar i Svenska Dagbladet den 3 oktober 1900. Bianchini och hans vänner lyckades dock utan vidare stridigheter slå sig fram och deras måleri kom att uppskattas varmt av publiken, särskilt uppmärksammades han som en ton- och stämningsmålare av rang. ■