Till katalogerna
Internationell Kvalitetsauktion 6–9 december »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 6 – 9 december 2022
Nr 370 Adolf Ulrik Wertmüller (1751-1811). Självporträtt samt porträtt föreställande konstnärens hustru Elisabet Henderson. Monogramsignerade och daterade A. W. 1801. Olja på pannå, 16,5 x 13,5 cm (vardera oval).
200.000 – 300.000 SEK
€ 19.000 – 28.000
Sotheby’s, New York, 8 juni 2007, kat. nr 366.
Åmells Konsthandel, Stockholm.
Svensk privatsamling.
När Adolf Ulrik Wertmüller utför auktionens utsökta porträtt sammanfattar han en omfattande karriär som en av våra främsta personskildrare verksam under 1700-talets senare hälft. Som den sanne kosmopoliten levde han ett omvälvande liv som förde honom till många europeiska länder och slutligen över Atlanten till USA. Wertmüller föddes i Stockholm 1751 som son till apotekaren Johan Ulrik Wertmüller och växte upp i ett burget hem vilket erbjöd honom möjligheten att utbilda sig i konstnärliga studier, inledningsvis i huvudstaden där han inledde sin karriär genom att utbilda sig till skulptör. Han studerade i Hubert L’Archevêques ateljé för mästaren själv där han även lärde känna dennes medhjälpare Johan Tobias Sergel, av vilken Wertmüller undervisades i teckning. Så blev det också måleriet som kom att locka honom allt mer och utbildningen till trots kom han så att ägna sitt liv åt den för tiden blomstrande porträttkonsten. Efter en kort sejour i Lorens Paschs ateljé lockade så den stora världen och med det naturligtvis de sköna konsternas huvudstad Paris dit han reste 1772. Väl emottagen av Alexander Roslin fick Wertmüller erbjudande att bli elev hos den beryktade historiemålaren Joseph-Marie Vien och när denne efter några år flyttade till Rom följde Wertmüller med honom. I Italien fortsatte förkovringen under tre år innan hans ekonomiska situation förde honom tillbaka till Frankrike för att försörja sig som konstnär.
År 1783 markerar tidpunkten för Wertmüllers stora genombrott, han representerades på Salongen i Paris med fyra porträtt men den största uppmärksamheten erhöll han för målningen ”Ariadne på Naxos” vilken beställdes av den svenska ministern i Paris. Wertmüller utnämndes så först till agré vid Académie Royale de Peinture et de Sculpture och efter ytterligare några år valdes han in som ordinarie ledamot av den franska Konstakademien 1789. Verksam under en synnerligen spännande och omvälvande tid i historien blev Wertmüller snabbt ett namn att räkna med. När kung Gustav III besökte hans ateljé i Louvren erbjöds han genom denne att utföra ett porträtt av Marie-Antoinette. Målningen, med ett motiv föreställande drottningen promenerandes genom parken vid Trianon med sina två barn, visades på Salongen 1795 men uppskattades olyckligt nog inte av den samtida kritiken. Även drottningen uttryckte sitt missnöje över målningen och Wertmüller hade efter detta, trots fortsatta deltaganden vid Salongen, svårt att hävda sig gentemot vissa av sina samtida konkurrenter. Själv har han beskrivit att de ”voro ganska afvundsjuka öfver det at jag som en ung man af 33 års ålder haft den lyckan”. Med detta sagt sökte sig Wertmüller från Paris för att finna lyckan i andra städer, han bosatte sig inledningsvis i Bordeaux men fortsatte efter en tid till Madrid och sedan till Cadiz där han blev en mycket uppskattad porträttör av borgerskapet.
Det stora äventyret skulle dock inte vara slut med detta utan vår ständigt sökande konstnär gav sig så av på en resa över Atlanten till Philadelphia dit han anlände 1794 med en svensk brigg. I det stora lyckolandet fick han snart erbjudande om att måla George Washingtons porträtt vilket naturligtvis blev en stor framgång. Tyvärr ledde inte detta till att han fortsatt fick tillräckligt mycket beställningar och den ekonomiska situationen ledde till att han återvände till Europa. Wertmüller hade i Sverige ärvt en betydande förmögenhet vilken förvaltats av en nära vän till honom, Johan Henrik Wretman. Vid dennes frånfälle i Paris 1795 reste därför Wertmüller hem till Sverige för att återta kontrollen över sin ekonomiska situation. Det konstnärliga klimatet i hemlandet präglades under denna tid av traditionalister kontra de mer förändringsbenägna som vurmade för en mer saklig nyklassicism präglad av det franska världsledande måleriet. Wertmüller stannade i hemlandet ett par år, han utförde huvudsakligen porträtt av vänner och miniatyrmålningar men det enda officiella uppdraget han tilldelades var ett porträtt av drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Då Konstakademien skulle tillsätta en ny professor efter Louis Masreliez blev Wertmüller förbigången och han bestämde sig återigen för att lämna sitt hemland, denna gång för gott. Ytterligare ett hårt nederlag drabbade honom samtidigt, då hans svåger hade spekulerat bort det arv Wertmüller gett honom i uppdrag att förvalta.
Det är till Amerika och Philadelphia som Wertmüller år 1800 återvänder och kommer att leva under återstoden av sitt liv. Han blir amerikansk medborgare, köper sig ett gods på landet och möter kärleken i den svenskättade Elisabeth Henderson, dotter till konstnären Gustaf Hesselius. Vid femtio års ålder utför Wertmüller auktionens mycket intressanta parporträtt av sig själv och sin nyblivna hustru år 1801. Det båda porträtten är utförda med en förbluffande detaljrikedom och stark känsla av närvaro. Självporträttet präglas av en lugn och harmonisk känsla i en sann romantisk karaktär, med rosiga kinder och det lockiga håret i en enkel elegant frisyr möter konstnären stolt betraktarens blick. Även hans hustru skildras rakt framifrån, hon karaktäriseras av en något mjukare, mer kvinnlig air med en vacker spetssjal och är smyckad med ett dubbelradigt pärlhalsband, en kärleksfullt skildrad bild av sin makes älskade hustru. De båda porträtten är slående exempel på den för tidens nya ideal där klassicismens enkelhet dominerar. Snart skulle Wertmüller tyvärr drabbas av problem med synen, vilket gör dessa porträtt än mer intressanta då de tillhör avslutningen på en av våra märkvärdigaste porträttörers karriär. ■