In context

I många av Elias Martins landskap i olja och akvarell ingår livfulla folklivsskildringar. Men framförallt var det i de små summariska skisser vilka stannade i hans portföljer som hans genuina människointresse och sociala engagemang kom till tals. “Det ömma hjärtat” låg i tiden. “Var helst en usling finns, är han min vän, min bror”, skaldade poeten Bengt Lidner. De orden kunde ha stått som motto för Martin, även om hans saklighet och robusta humor övervägde över sentimentaliteten. I skildringen av stadens människor utvecklar Martin sin mest personliga expressiva teckningsstil och lyckas med snabba, livliga tuschstreck fånga det karakteristiska hos dem. Majoriteten av Martins intima skisser av detta slag finns bevarade i Nationalmuseums samlingar.

Martins sociala inlevelseförmåga framstår som unik i dåtidens svenska bildkonst. Man får gå till litteraturen för att finna motsvarigheter och hans frändskap med Bellman har ofta framhållits. De var umgängesvänner och Sergel har gett oss dråpliga glimtar från de uppsluppna fester som de brukade delta i tillsammans. Under ungdomsåren på Sveaborg hade Martin fått upp ögonenen för varvsarbetarnas hård levnadsvillkor. I London var kontrasten skriande mellan proletariatets bottenlösa misär och de rikedomar industrialismen och utrikeshandeln tillförde den överklass för vilken han själv arbetade. Förhållandena i den snabbt växande svenska huvudstaden var inte stort bättre; överallt mötte han slit för brödfödan, fattigdom, smuts, sjukdom och alkoholism. Med snabba, livliga tuschstreck fäster han en vältalig silhuett, eller attityd, en rörelse, ett minspel, ett möte, ett samtal i sina skissböcker. Ragnar Hoppe, “Elias Martin”, 1933, s. 224‑32, kapitlet “Svenska folklivsstudier”, skriver om dessa snabbt tillkomna studier:

“Först skulle jag emellertid vilja säga några ord om de i allmänhet mindre, kolorerade figurstudier med motiv ur svenskt folkliv på 1790-talet, vilka jag förut karakteriserade som impressionistiska. Det är ett huller om buller av löst tecknade och vanligen ganska burleskt skildrade folktyper från gator och torg, vägar och stigar, och innan man försökt att komma underfund med dem känner man sig kanske något konfunderad. Men har man sett dem några gånger, fängslas man inte blott av den både egenartade och högst raffinerade koloriten och den djärva okonventionella formen, utan även av allt de ha att säga oss om 1700-talets Sverige: / Konstnären har tecknat typer och situationer med människor ur alla klasser och stånd. Oftast är de flyktiga, men måleriskt står de mycket högt. Mest är det stockholmska småborgare eller bönder på besök i huvudstaden, men i folkhopen urskiljer man då och då en och annan ståndsperson. I flera av dessa små blad berör Martin ämnen, som belysa hans varma känsla för de fattiga. Martins sociala intresse, hans tydliga indignation mot samhällets orättfärdighet framträder gång på gång i dessa hans tankar och bilder från ålderdomens dagar. / Det är inte endast medlidandet och ömsintheten, som tala ur dessa små blad. Martin kan även visa prov på en ibland skarpt satirisk, ibland godmodigt humoristisk syn på människorna, som är frapperande, och som visar rikedomen och mångsidigheten i hans livsuppfattning. / För uppriktigheten i hans känsla talar bland annat det faktum, att han behållit dem för sig själv. Ingen enda av alla dessa små skisser har blivit utförd i större skala.”