Fokus

Hösten 1965 spenderade Axel Olson i Paris. Eftersom höstvädret gjorde staden grå och dyster besökte han Normandie och den lilla kuststaden Varangeville, där Georges Braque hade sitt hus. Där fann han stor inspiration i kustlandskapet med de karga kritklipporna “som såg ut som om Braque själv hade gått över dem med palettkniven i breda sjok av vitt och jordfärger. Och som Monet också målat!”. Uppe på klippbranten fanns glasmålningar av Braque och Ubac, men även den nyligen uppförda mosaikgraven med fredsduvor av Braque. Axel Olson målade havet, kusten, klipporna, ebben och fåglar i flera versioner under de kommande åren. När han gestaltade människan grep han tag om den klassiska rena och strama linjen. I hans senare måleri blir tingen nästan till självporträtt - det mjuka livet i duvorna fångar det sårbara och ömtåliga medan buren gestaltar den ibland så hårda verkligheten.

Axel Olson förblev den mest naturnära av medlemmarna i Halmstadgruppen och drogs till ljusets skiftningar och molnens rörelser. Han älskade gråtoner och mjuka nyanser som bands samman med det grå. Tingen i sig var aldrig det primära utan istället sökte han att förmedla själva upplevelsen av dem, som en skimrande sjöstjärna eller flaxande fågelvingar. I början av 1970-talet, kort efter att auktionens målning “Mannen med duvorna” tillkom, drabbades Axel Olson av gråstarr och blev nästan helt blind. Under sina sista år fortsatte han att inspireras av kustlandskapet kring Halland och målade ända till hans sista dagar i september 1986.