Aktuella auktioner
Se datum och information
Klubbades för 150.000 kr vid Uppsala Auktionskammare Internationella Kvalitetsauktion 6-9 december 2016.
100. Ivar Arosenius (1878‑1909). ”Lyckans Guldgosse”.
Monogramsignerad och daterad IA 07. Olja på duk, 61 x 40,5 cm.
Ivar Arosenius var en konstnär som gick sin egen väg. Han började sina studier vid Valands målarskola där han blev vän med Gerhard Henning och Ole Kruse. Så småningom började han vid Konstakademien i Stockholm och bytte senare till Konstnärsförbundets målarskola under Richard Bergs ledning, men insåg snart att denna lära inte tilltalade honom och återvände därför till Valand. Åter i Sverige efter studier i Europa, gifte han sig 1906 med Eva Adler och så föddes deras dotter Eva, för de flesta ihågkommen som Lillan. Hon blev en symbol för livet och en stor inspirationskälla för sin far. Han arbetade intensivt och hade en produktiv period där Lillan ofta fick stå modell. Arosenius, som tidigt fått diagnosen blödarsjuka, dog endast 30 år gammal i sviterna av denna sjukdom som hade präglat hela hans liv. Han hade just fått sitt stora genombrott och strålande recensioner efter en utställning på Valand 1908. Postumt gavs bilderboken ”Kattresan” ut år 1909, en saga där dottern Lillan spelade huvudrollen.
I det nationalromantiska 1800-talet tog sagornas värld plats och folksagor gavs ut av författare som HC Andersen och Bröderna Grimm. I en tradition där sedan skämtbilden hade nått en konstnärlig nivå och blivit accepterad, tog Arosenius steget vidare och lät sagoinspirationerna ta form. Han rörde sig ytterligare mot strömmen och avstod från förankring i textförlagor, den höga stilens tradition och den nordiska symbolismen. Med utgångspunkt i enkla former och ett dekorativt måleri med rötter i folkkonsten tillsatte han ett innehåll och beredde vägen för en förståelse hos en bred publik. Arosenius konst präglas av ett konstnärligt uttrycksbehov där man kan relatera konsten till hans eget liv. Den genomsyras av en ironisk distans som antingen visar sig som uppsluppen respektlöshet eller en parodisk parafrasering av vedertagna ideal.
Arosenius vände sig emot den riddarsymbolik som formulerades under 1890-talets ideal, bland annat förkroppsligat i hans gamla lärare Richard Berghs, ”Riddaren och jungfrun”, 1897. I en slags ”antiheroism” och i ett vid-sidan-av-perspektiv ville Arosenius berätta historier, utmana och raljera. Hjältarna blev just anti-hjältar som utstrålade kraftlöshet medan jungfrun avbildades som en sagoprinsessa med grund i nordisk sagoton. I sin sagoserie från 1905, ”Sagan om de sex prinsessorna”, hotas prinsessorna av ett troll och räddas av en yngling som får dem till makor. Han parodierar en litterär genre med folksagor men driver med och utnyttjar de givna förutsättningarna in absurdum. Ynglingen är ju inte bättre än trollet i själva verket.
För att presentera sina sagobilder använde sig Arosenius vanligtvis av akvarell och tempera, särskilt i de små miniatyrerna. När han ville gå upp i format lämpade sig olja bättre, men oljemålningar av Arosenius är ovanliga. I auktionens oljemålning ”Lyckans guldgosse” leker han på nytt med folksagan och snuddar åter vid samma tema om antihjälten.
En gestalt som Arosenius skapade, både i skrift och i sina bilder, var den fete, företagsamme och självbelåtne mannen som plockade åt sig det bästa som Bacchus och Venus hade att bjuda på. Han blev en av Arosenius älsklingsfigurer som ofta förekom i hans litterära utkast och han kallade honom: Herr Rudis af Plommongren från Hjo. Den storätande flickjägaren tog sig formen av den välmående riddaren som redan i sagoserien från 1905 räddar de sex prinsessorna. Han var inte den lille tappre riddaren som nöjde sig med en prinsessa och halva kungariket utan en fet, präktig sympatisk figur med stor aptit som dessutom sett till att folkökningen i sagoriket fungerar.
I auktionens ovanliga oljemålning ”Lyckans guldgosse” har Arosenius en kolorit som är som hämtad från allmogemåleriet med smörgult och varmt rött. På sin rödbruna häst tronar Lyckans guldgosse, nöjd och trind med pipan i mun. Han rider bort från ett medeltida slott vid en sjö i bakgrunden där han uppenbarligen haft en trevlig sejour. På ängen framför slottet ses en prinsessa och hennes sju tärnor – alla är med barn.
”Lyckans guldgosse” blir som en oväntad och lustig parodi på Berghs ”Riddaren och jungfrun”. Den höviska kärleken slås sönder när han låter sin ”hjälte” förlusta sig på en hel svärm av kvinnor, och uppenbarligen älska sig själv högst. Med stor humor och lite allvar lämnar sagoberättaren Arosenius oss med frågan ”vad hände sedan?”.