Modern & Samtida konst
+ Design & Klockor
Till katalogen »
Konstverk som säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 12 – 14 november 2024
Med en sann integritet och karaktärsfull egensinnighet intar Tora Vega Holmström en särställning i den svenska modernismens historieskrivning. Med förnyat intresse har såväl institutioner som privata samlare under de senaste åren alltmer kommit att vända blicken mot denna skånska kvinnas fängslande konstnärskap. Här möts vi av en färgrik kolorism som med en tydlighet omfamnar såväl det sydsvenska kustlandskapets böljande backar vid havet som starka personligheter skildrade från all världens hörn och utsökt komponerade stilleben. Tora Vegas konstnärskap är högst personligt och verksam under en tid där konsten var i ständig förändring kom hon att finna sin alldeles egna plats.
Uppväxten vid Hvilans folkhögskola i Åkarp medförde att Tora Vega redan i unga år fångades av den kulturella levande bildningen vilken blev en stark grogrund att växa vidare ur. Hon studerade vid Valand i Göteborg som elev till Carl Wilhelmson, vilken i sin majestätiska målning ”Målarinnor” 1902 porträtterar Tora Vega tillsammans med konstnärsvännerna Hanna Borrie och Adelheid von Schmiterlöw. Förbundna av ett starkt vänskapsband kom dessa tre, vilka själva kallade sig de tre musketörerna, att vara av stor betydelse för varandra men det var bara Tora Vega som skulle få en karriär som konstnär. Genom ett idogt sökande och utforskande av måleriets gränser sökte Tora Vega i likhet med många av sina generationskamrater influenser på kontinenten. Tiden på Valand följdes av studier hos Adolf Hölzel i Tyskland där anammandet av färgfläckstekniken fick fäste. Till Paris kom hon 1907 och det var i Frankrike som hon rycktes med av formproblematiserande och stiftade bekantskap med Maria Blanchard vilken introducerade henne till kubismen och det geometriserande måleriet.
Målaräventyret över världen ledde även till Algeriet som vid tiden var fransk koloni, och varifrån några av hennes mest välkända personskildringar har sitt ursprung. Genom hela konstnärskapet sökte hon en ständig dynamik och målerisk kraft mellan färgens uttryck och formens klarhet. Hon drogs till olika typer av karaktärsfulla personer som med stor känsla porträtterades. Anders Österling skrev om hennes porträttmålningar att ”Hon älskar knappheten i alla former, har en synens likgiltighet för allt utom det primära i personligheten”. Att hon var omtyckt av barn förefaller tydligt då dessa skildras med särskilt varm innerlighet och sensibilitet. Vackra blombuketter fångas livfullt och finstämda stilleben förevigas med en utsökt känsla för föremålens former. Tydlig är hennes måleriska linje och likaså hennes karaktärsfulla signatur TVH. Hela livet fortsätter Tora Vega att utveckla sitt konstnärskap vilket kulminerar i hennes 50-talsbilder som präglas av ett alltmer abstraherande konkret bildspråk med landskapsmotiv i klara färger av utsikter över de skånska backarna, havet och solen.
I den lilla kustbyn Kåseberga vid havet på Österlen i Skåne fann Tora Vega sin plats på jorden. Längtan till havet förde henne första gången till Kåseberga sommaren 1908 där det fängslande landskapet med de böljande backarna som reser sig ur havet och sträcker sig mot himmelen och drabbade henne omedelbart. Denna mytomspunna plats där fornlämningen Ales stenar blickar ut mot horisonten har åtminstone alltsedan Vendeltiden samlat människor och i denna förlovade natur fann Tora Vega sitt konstnärskaps själ. Det skulle dröja några år innan hon inledningsvis själv fick möjlighet att låna ett utrymme i den lilla byn att måla ifrån men kärleken var omedelbar. I gryning och solnedgång som storm med sprutande vågor finner hon sig till rätta i naturen där moder jord visar sitt förlovade lands praktfulla storslagenhet. Eviga promenader över kullarna, genom ängar av ljung och backtimjan, längs vita sanddyner och bredvid betande boskap och hästar, fann hon sitt eget innersta väsen. Själv delar hon i ett brev 1932 med sig av sina känslor: ”Det var molstilla, det var så klart som om hela världen var en kristall som ljuset bröt sig i. Hela havet klingade sakta mot stränderna, som en himmelsk musik. Vid havet måste jag vara. Det är som att komma hem.” ■