Modern & Samtida konst
+ Design & Klockor
Till katalogen »
Säljs vid Uppsala Auktionskammares Internationella Kvalitetsauktion 14 – 16 maj 2024
Nr 717 Axel Olson (1899‑1986). ”Komposition med musikinstrument”. Signerad och daterad Ax. Olson 1923. Olja, sand och collage på duk, 47,5 x 40 cm.
400.000 – 600.000 SEK
€ 34.000 – 52.000
Museet i Halmstad, ”Halmstadgruppen 50 år”, 1 juli-2 september 1979, kat. nr 137.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Halmstadgruppen 60 år. Halmstad-Berlin-Paris-Halmstad”, 7 april-4 juni 1989, kat. nr 204.
Amos Anderson, Oslo, ”Föreningen Nutidskonsts 50-årsjubileumsutställning”,
6 oktober-26 november 1989, kat. nr 59.
Viveka Bosson (red.), Halmstadgruppen 50 år, 1979, avbildad som nr 28.
Viveka Bosson, Halmstadgruppen – ett kraftfält i svensk 1900-talskonst, 2009, avbildad s. 20.
I november månad 1922 reser den unga Axel Olson till Berlin, nyfiken på livet, konsten och att vidga sina svenska småstadsvyer. Det halvår han tillbringar i den tyska huvudstaden kommer att vara av mycket stor betydelse för hans konstnärliga etablering och det är under dessa månader som ”Komposition med musikinstrument” utförs. Axel Olsons konstnärliga talang hade visats tidigt, liksom hos hans några år yngre bror Erik och deras jämnårige kusin Waldemar Lorentzon. De tre kusinerna från Halmstad förenades i sin målarglädje och kom genom deras blivande mecenat Egon Östlund i kontakt med GAN som uppmuntrade och inspirerade. Axel Olson var den första av dem att pröva vingarna på kontinenten. Efter avslutad värnplikt möjliggjordes en studieresa till Italien som lockade till fortsatta äventyr utanför hemlandets gränser. De flesta andra svenska konstnärer valde vid tiden att resa till Paris men Axel Olson valde istället Berlin som hade blivit ett betydande centrum för den nya moderna konsten. Här samlades många av de avantgardistiska ryska konstnärerna och här fanns Galerie Der Sturm där GAN hade ställt ut. Axel inkvarterades hos en professor som ”är vänligheten själv” och när han efter en tid kommit till rätta i staden skriver han en målande beskrivning till brodern den 4 januari 1923:
”Utan att fälla alltför många tårar tar jag avsked från Lewin-Funkes målarskola. Och nu går jag hos den store ARCHIPENKO??!! … Ännu kan jag inte yttra mig om denna nya akademis lämplighet. Men jag kan säga att vad de flesta eleverna producerar är överdjävligt hemskt. Jag kan också säga att ordningen är den minsta möjliga. Och det hjälper inte att de flesta av målarjäntorna är fagra under ögonen. De flesta av mina kamrater är ryssar men där går även polacer, tyskar schweizare och turkar. Och alla pladdrar och visslar och sjunger så jag har lust att mörda hela byket… I denna samling är Archipenko överkukku. Två gånger i veckan kommer han dit. Idag var han där… Han rör sig bland sina elever som god vän och broder och man kan vara synnerligen ogenerad i hans sällskap. Han talar ungefär lika mycket tyska som jag. Så vi förstår varandra mycket väl. ”
För Archipenko var behärskningen av att teckna efter modell och natur av största betydelse för att därefter kunna abstrahera sina motiv, vilket anammades av hans adepter. Men i Berlin fanns inte bara Archipenko att lära av utan här visades under Axels tid i staden alla de konstnärer som drev utvecklingen av den nya moderna konsten – här fanns fransmännen Picasso, Braque och Léger, ryssarna Malevitch, Kandinsky och Chagall, liksom Mondrian, Schwitters, van Doesburg och inte minst Paul Klee vars konst starkt påverkade Axel. Själv har han i efterhand konstaterat att ”Berlinåren 1922 och 1923 framstår alltmer som betydelsefulla. Dels var man ung och nyfiken på livet, dels var åren fyllda av viktiga och spännande händelser i en konstnärligt sett oerhört spänningsfylld epok.”
Fascinerad av experimentlusta och den kulturella aktiviteten blir de verk som Axel Olson skapar under Berlintiden präglade av ett internationellt formspråk vilket är synnerligen framträdande i auktionens banbrytande målning. I sann kontinental anda inkorporeras olika material som sand och collage till raffinerande effekt när han plockar isär motivet och bygger en kubistiskt abstraherande bild av en dekonstruerad mandolin som kombineras med olika geometriska former. Otto G. Carlsund skriver i Gummesons konsthalls utställningskatalog 1942 om Axel Olsons Berlintid:
”Under Archipenkos ledning och i närmaste kontakt med all slags modern konst, formades den unge mannens konception och handlag. Från den tiden blir hans måleri mindre eklektiskt, man börjar skönja en personlig stil. De figurativa elementen, som fragmentariskt ingått i tidigare kompositioner i enlighet med GAN’s recept, börja ge vika för enbart geometriska former; tavlan blir ett pussel av läggbitar som sinnrikt sammanfogas till vackra ytmönster. Färgskalan, som tidigare omfattade alla palettens möjligheter, blir sobrare och får inslag av gråtoner i varma och kalla blandningar. Han får upp ögonen för fakturens måleriska värden och börjar behandla färgstoffet på alla slags sätt: med ströppling, kamning, marmorering och dylikt når han oväntat raffinerade effekter. Men han nöjer sig inte endast härmed; för att få rikare variation inför han främmande stoffer i sina färgblandningar, t. ex. sågspån, korksmulor, sandkorn o.d. De med en sådan massa bestrukna ytorna stå i avsedd materialkontrast till de andra. De få en reliefartad verkan och förläna kompositionerna ett intensivt »liv». … Axel Olsons konst visar en egendomlig inte helt kontinuerlig kurva. Han börjar som GAN elev, och arbetar som nämnts med en sorts kubism i vilken fragment av naturimiterande föremål skönjas. Han fortsätter med rent »abstrakt» konst av internationellt formsnitt och når härvid en kulminationspunkt. Därefter inträder en märkbar regress: han återgår till stiliserade naturformer och verkar på det hela taget oinspirerad.”
Ett par år därefter finner Axel Olson tillsammans med övriga medlemmar i Halmstadgruppen surrealismen där de tillsammans briljerar och håller sig kvar under följande decennier. ■